Uppkrupen mot min axel ligger en liten prins och sover middag och det är så innerligt gosigt och fint att jag bestämmer mig för att ligga kvar och middagslura jag också.

Ute är det uppehåll men nyss regnade det. Blåste gjorde det också. Vi blev lite frusna, lillprinsen och jag, på vägen fram och tillbaka till föris, där storprinsen ägnar sig åt viktiga saker i några timmar. Om jag kunde, skulle jag flytta alla mina skatter söderut och stanna där,

men det går ju inte och jag fortsättar att undra över varför favoriterna så sällan befinner sig på de platser jag älskar allra mest? Kuskandet fram och tillbaka har istället blivit en livsstil jag kanske inte hade valt men som jag ändå mår bra av. Belöningen när jag kommer fram är ju alltid monumental! Storprinsens vackra ansikte som spricker upp i ett lika vackert leende när jag kliver in genom solnadörren och så lillprinsen då, som somnar nära, nära en grådaskig novemberdag.

Medan lillprinsen sover, drömmer jag mig söderut med hjälp av Netflix och ännu en anglosaxisk frankofil, som puttrar runt i det franska landskapet i en blå 2CV på jakt efter ljuvliga trädgårdar.

Monty Don hittar dem, förstås och jag måste titta igen, trots att jag upptäckte de tre timslånga programmen för bara några dagar sedan och nyss har sett dem allihop.

Engelsmannen får mig att tänka på andra franska trädgårdar jag vistats i och på min egen trolska, ständigt underhållskrävande, ljuvliga oas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag måste be Bertrand gå dit och ansa den nu, inser jag, annars tar vi oss inte upp för entrétrappan, där bignonen härskar vild, obändig och vacker. Om tre veckor är vi där. Det blir en fransk jul igen, äntligen.

Detta bildspel kräver JavaScript.