… du får föreställa dig ljuvligheterna istället!

En vän till mig uppmanade på Instagram sina följare att ha en gnällfri vecka. Bra idé, tänkte jag, så här kommer därför min synnerligen positiva novemberbetraktelse.

Det svarta sammetsmörkret omsluter mig varligt när jag i ottan beger mig iväg från huset på ön. Fukten från duggregnet glittrar på min vindruta och suddar ut konturerna av de vackra röda baklyktorna på bilarna framför mig. Med jämna mellanrum sveper min egentligen vita bils effektiva vindrutetorkare bort fukten från rutan och baklyktorna framför mig antar tillfälligt skarpare konturer.

Glasögonen immar igen av värmen från min kaffetermosmugg och blotta doften av det nybryggda kaffet får livsandarna att vakna. Att jag inte riktigt har fri sikt bakom de immande glasögonen hör liksom till och bilen går vid det här laget på autopilot på sträckan Tjörn-Dingle, så ingen säkerhetsrisk där inte. Smörgåsen med salamikorv smakar himmelskt och det gör absolut inte ett skvatt att brödsmulorna letar sig innanför min nytvättade rosa krage medan jag bilmumsar.

Sedan skiner solen över middagsdingle medan temperaturen sjunker och när det är dags att vända hemåt igen, snubblar jag inte i hålen i asfalten på den nermörka parkeringsplatsen och jag klarar mig glädjande nog helskinnad in i bilen. Det är i sanning en glädjens dag.

När de automatiska vindrutetorkarna åter drar igång – för det har börjat dugga igen – upptäcker jag att vattendropparna på rutan frusit till vackra iskristaller. Ett ögonblicks fasa far igenom mig innan jag inser att vindrutetorkarna verkar ha klarat att rivas upp från sin frusna position utan att slitas sönder ens lite. Nämnde jag att det var en glädjens dag idag?

Imorgon fyller den allra yngsta lilla älskade skatten ett helt år – se där, tillsammans med hans mosters 25-årsdag för några veckor sedan, sådana fantastiska ljusglimtar november bjuder på ändå!

Trots allt.