Det har gått mer än en vecka sedan jag körde av färjan i Göteborg och svensk vardag tog vid igen. Den där nya vardagen med egenstyrd arbetstid och i närtid förhoppningsvis med såpass stor flexibilitet att jag inte ständigt behöver tänka att jag borde och vill vara någon annanstans. Vårens uppdrag börjar ramla på plats, på potatisgymnasiet återstår bara en arbetsdag och jag är inte heller formell rektor där längre. Endast överlämning återstår.

Nu sitter jag på en fakir till London för att jobba och gå på mässa. Kanhända låter jag även både mitt mer sociala och anglofila jag få sitt lystmäte när jag ändå är där. Fast det verkar som om jag skulle behöva ta med mig en gasmask; luften lär vara extremt förorenad där just nu och en ”freezing fog” ställde i igår förmiddag till det för flygtrafiken på Heathrow. Låter ju himla härligt ändå.

Grått är det för övrigt på mitt svenska hemmaplan också men luften är som alltid havsfrisk och det lyckas vara vackert ändå. Fast det är ju alldeles omöjligt att vid sådana väderförutsättningar inte drömma sig någon annanstans, där himlarna oftare än inte är blå…

Till de där vyerna från mina franska fönster som jag när som helst kan frammana om jag kniper ihop ögonen riktigt hårt.

Vintermorgnar i Murviel är lika fina som de om sommaren, fast kallare förstås. Rummen på övervåningen är behagligt varma och att slå upp sina ljusblå, svepa om sig täcket en stund till och att gäspa sömnen ur kroppen medan blicken konstaterar att solen och den blå himlen redan arbetar för fullt är endorfinstinn ljusterapi av det allra mest effektiva slag.

En intensiv sol genom badrumsfönstret bortom tröttfötterna i sängen är ett fenomen förbehållet vintern. Om sommaren står den för högt för att morgonbada badrummet på det där viset. Jag skulle kunna ligga kvar och bara titta hur länge som helst men dagarna i Murviel har så mycket att bjuda på att jag till slut drar på de paltor som råkar ligga närmast, stoppar fötterna i ett par duntofflor och drar på mig en varm ylletröja. Den behagliga temperaturen på övervåningen, där fönstren är moderna och består av dubbelglas, förbyts snabbt till betydligt svalare temperaturer i det stora rummet på entréplan.

För trots fullt blås på golvvärmen, luckor som varit stängda mot natten och ett par extra element, så är det kyligt där nere. Sådär så att du fryser om fotlederna och blir kall om nästippen. Morgnar som dessa ångrar jag nästan beslutet att renovera de vackra gamla fönstren istället för att köpa nya. Fast bara nästan. Ångern går snabbt över när solstrålarna bryts genom de bubbliga glasen och spelar lekfullt över travertingolvet.

Frosten som dröjer sig kvar på taken utanför kryper in genom de många både synliga och osynliga springorna vid dörrar och fönster,

och tar till slut död på de tappra bignoneblommorna vid trappan in till huset;

Om dagarna kan jag gå ute i bara tröjärmarna, dricka kaffe i solen och låta ljuset väcka livsandarna. Så kommer kvällen och himlen skiftar i blekt rosa och blå toner. Framför den vyn står nu ett litet datorbord och det har blivit en ny favoritplats i huset. När tankarna vandrar från tangentbordet är det det här jag ser.

Ljuset och färgerna när dagen just skall börja är betydligt intensivare. Sista morgonen i Murviel häromsistens blev jag stående länge framför fönstret, liksom för att tanka på ordentligt. Framför mig väntade många motorvägsmil genom Frankrike och Tyskland och gråväder, storm och snöfall.

Fast det gick ju som bekant bra det med.

Nu är det en helt annan torsdagsmorgon högt uppe bland molnen. Om en knapp timme landar vi i London. Ovan molnen lyser alltid solen. Jag passar på att njuta av det innan jag låter londonsmogen omsluta mig.

See ya, folks!