Etiketter
Aude, indésirables, interneringsläger, koncentrationsläger, Mémorial, Rivesaltes, transitläger
Det är bara dagar kvar tills Donald Trump svär presidenteden. Jag sitter i vårt stora, soldränkta rum i ett vackert Murviel och lyssnar på Michelle Obamas sista tal som First Lady. Hon talar till studievägledare bakom sig på scenen och till utbildare och unga i publiken och till mig, bakom en liten paddskärm ännu några dagar i en liten fransk by. Utan att nämna hans namn är brandtalet en kraftfull uppmaning till alla som lyssnar att stå upp för allt det som den tillträdande presidenten inte står för.
Jag lyssnar på Meryl Streep, äter en frukostmacka till och knappar fram Bruce Springsteen. Lyssnar, nickar åt de tre på skärmen, knyter näven, blir förbannad men tänker till sist att med en värld full av den kraft dessa tre och många andra förmedlar, så kan åtminstone inte galningen med den tokiga frisyren härja ostört. Jag hoppas att han blir den mest kortlivade presidenten genom historien.
Så minns jag de mäktiga Pyrenéerna i fonden på vår utflykt till Leucate häromdagen.
Magiskt vackra. Respektingivande; på något sätt trygga. Att ha berg i ryggen är trygg barndom under ändlösa norska somrar för mig.
Samma berg i ryggen i Rivesaltes förmedlar dock någonting helt annat. Ett stycke historia som är nutid, trots alla öronbedövande bevis på vad totalitära ismer och grandiosa narcissister ställer till med om chansen gives. Trump är i förfärande gott sällskap.
Så vår marina sinnesstämning från utflykten till Leucate skiftade snabbt när vi vände bergen ryggen och istället hade den vidsträckta, vindpinade slätten framför oss.
Komplett med betongbaracker i olika grader av förfall utspridda i ödsligt snörräta rader. Vi följde skyltarna in i området
och insåg efter ett tag att det nybyggda museet var en platt betongbunker som ledde oss ner under mark på en lång stig, där järngallren mot den omöjligt blå himlen och den gnistrande solen kastade genomtänkta skuggor längs promenaden ner.
Om inte sinnesstämningen varit somber innan, så blev den det genast just där.
Vi tystnade.
Jag fotograferade.
Fast lite förstulet försiktigt, som för att inte störa dem, vars minnen ekar över den ökentorra, karga slätten.
Arkitekturen i sig är otroligt effektiv, också inne i museet. Det är oerhört smakfullt, avskalat och respektfullt. Bunkern böjer ditt huvud, saktar ner dina steg, ger dig en pust av hur det måste ha varit. En liten, liten, ytterst liten pust.
För det är naturligtvis alldeles omöjligt att på allvar sätta sig in i hur det var att hamna där. Vad svält, kyla och sjukdomar gör med dig.
Interneringslägret i Rivesaltes byggdes först som en militärförläggning under senare hälften av 30-talet och omvandlades 1939 till ett flyktingläger för alla dem som flydde undan Franco och det spanska inbördeskriget. Så kom den tyska ockupationen och indésirables från hexagonens alla hörn skickades hit.
Judar, romer, politiskt besvärliga element och andra som inte hade någonstans att ta vägen. Hit kom familjer. Många, många var barn. Skolor startades, för även under de vidrigaste förhållanden är utbildning viktig. Alldeles särskilt då, när inte ens de allra mest basala behoven kan tillgodoses, kan den lilla strimman av normalt, hanterbart sammanhang och blick mot en till synes omöjlig framtid vara det som avgör. Det har vi hört många gånger förr och ändå blir det en knytnäve i magen varje gång.
Hösten 1941 var förhållandena förfärliga och hjälporganisationer kom och gjorde vad de kunde. Sommaren 1942 lyckades samma hjälporganisationer få undan ett stort antal barn, varav de flesta var av judisk eller romsk härkomst.
Räddningsaktionen var både heroisk och farlig. Och i grevens tid.
I september 1942 deporterade drygt 1000 av de internerade till nazisternas koncentrationsläger.
Men historien om Rivesaltes stannar inte där. Den jämnades inte med marken och glömdes bort. Rivesaltes fungerade fortfarande efter andra världskrigets slut som ett internerings-/transitläger för oönskade utlänningar, framförallt för dem som flydde undan oroligheterna i Algeriet.
Rivesaltes stängdes 1964.
1964.
19(!) år efter andra världskrigets slut. Under fyra decennier trängdes här människor under förfärliga förhållanden. Isande kallt i de ouppvärmda betongblocken under vintrarna och i olidlig hetta utan möjlighet att hitta skugga från den stekheta solen om sommaren. Ett platt ökenlandskap där vinden blåser med förfärande kraft.
Åk dit.
Monsieurfikat kan ni ta på plats. I minnesbunkern finns ett trevligt café.