… är jag på sjätte våningen igen med fler tankar i Languedoc än här hemma. Så mycket tränger bort murvelhuset från min radar just nu och det tycker jag inte riktigt om. Bilen därnere är fortfarande bara delvis importerad, för några nya checkar har vi inte kunnat hämta – de ligger och väntar på oss på banken i byn – och en sådan behöver skrivas för att betala för den sista stämpeln uppe på maireriet. Sedan kan vi susa iväg till verkstan för tillverkning av sprillans nya franska plåtar till voituren. Men om vi inte skyndar oss, måste vi kanske göra om hela proceduren och det vore ju lite tjatigt. Vådan av att prokrastinera, möjligen. Det kanske ändå är så att vi måste ta en aldrig så liten tur kring nyåret…?

Men hur var London då? Jo tack, soligt, kyligt, regnigt, roligt, befolkat med en hel hoper fina älsklingar och lika brittiskt som alltid. Det var tre år sedan sist jag var där och det är något av ett rekord för en gammal anglofil som jag. Att komma dit som turist är en på det hela taget mycket trevligare upplevelse än att försöka bosätta sig i den stora, myllrande och för den oinvigde ganska hårda miljö som kan möta den som kastar sig ut i ett londonskt arbetsliv. Jag har försökt några gånger genom åren men kommit tillbaka lättad över min svenska trygga lunk. Fast det kanske säger mer om mig än om den stora huvudstaden på ön.

Nu drar det ändå i den där nerven igen. Den som vill dra mig ut på utländska äventyr. Fast nu är det Frankrike som lockar. Många är de som vågar språnget utan att egentligen ha mer på fötterna än vad jag har. I London var aldrig språket ett hinder. I Frankrike skulle det krävas hårda studier och idel tungvrickningar innan jag skulle känna mig någorlunda språktrygg. Lite halvhjärtat ägnar jag mig åt Paul Noble’s Learn French på Storytel så länge.

Den passar mig bra. Lyssnar på den i bilen men då måste det vara lugn trafik, annars kan det hända att jag blir trafikfarlig när jag funderar på hur jag skall få till negationerna och placera både n’ och pas på rätt plats om hjälpverben!

Ja, kära nån.

Här hemma finns Bertil. Nu är han tre månader och han är min ögonsten. Långt från honom vill jag inte vara. Jag blir kvar på sjätte våningen ett tag till, tror jag. Till Murviel tänker jag ändå fortsätta fara närhelst andan faller på.