Jag rasslar runt. Har hittat lunken igen efter flyttbestyr och allmän stress under den gångna augustimånaden. Har ägnat stunder åt administration och veckans planerade arbetsuppgifter.

Det går till slut ganska bra och jag börjar tro på att de deadlines som närmar sig kommer att kunna mötas medan jag försöker se till att ingenting glöms bort.

Under de två och en halv veckor som gått är det annars mest avkoppling det handlat om. Stina, som fick vara ensam hemma i lördags när hennes människor var på femtioårskalas i grannbyn,

har under de dagar som följt krävt att få vara alldeles nära. Hon behöver se till att ingen sticker. Om natten ligger hon alltid tätt intill och till slut är det så sent lidet på säsongen att det inte längre blir för varmt. De senaste nätterna har vi till och med tvingats dra igen det sedan månader tillbaka vidöppna fönstret,

och vid frukostbordet åker ylletröjan på. Den åker dock ganska snabbt av när dagen börjar pocka och sommar­värmen återvänder.

Men det är märkbart svalare. Som fina junidagar i Sverige, ungefär, fast med terrassliv om kvällarna som något absolut njutbart fortfarande.

Alltså badas det, förstås. Varje dag.

Det uppvända poolvattnet är som sammet och solen värmer skinnet efteråt.

Utflykter hinner vi med, förstås, annars vore det för trist. Vingårdbesök på en för mig ny gård, hemlighetsfullt gömd i en dalgång alldeles vid kanten av Svarta bergen har klarats av,

liksom en apéro på terrassen hos vänner i Saint Chinian.

Det är så in i vassen trevligt och avspänt alltihop. Vinet är alltid närvarande, men också det på ett ytterst avspänt vis. Vill du inte dricka det, kan du iallafall intresserat lyssna på historier om familjer som sedan många generationer tillbaka pysslat om sina vinstockar, samtidigt som de försökt både förnya och förädla.

Vi har hunnit med en tur till Marseillan också och där träffade vi den bloggvän som jag kanske följt allra längst. Bloggvännen är på plats i Spanien nu, efter en tur genom Europa i husbil med övernattning i bland annat Marseillan, som är ett lämpligt stopp på vägen för dem. Jag tror att vi följt varandra i nära ett decennium men det här är första gången vi lyckats få till en fysisk träff.

Så roligt det är när vänner från etern plötsligt sitter framför dig bakom en stor gryta musslor från etangen och samtal och skratt studsar fram och tillbaka över bordet!

Det där med bloggar och bloggvänner, ja. Bloggarna är betydligt färre nu än för tio år sedan. De flesta som jag följde som nybliven ägare till vårt franska maison har för länge sedan slutat skriva. Flera har sålt sina boenden utomlands och lever mer helsvenskt igen, medan andra gått över främst till Instagram.

Jag blir nog aldrig riktigt sams med Instagram, tror jag. Som bloggklottrare kan jag låta tankarna fara, stanna upp och ibland blicka inåt. Jag är så glad över alla som fortfarande tittar in och läser. För mig är bloggen något stillsamt och eftertänksamt. Den är också numera utan krav på omvärldens snabba uppmärksamhet. Gammelgäddan i mig gillar det. Jag taggar och kategoriserar för att själv kunna hitta tillbaka i mina inlägg, inte för att kunna dyka upp i diverse andra flöden.

Med Instagram blir det något annat, flyktigare, snabbare och lättare, antar jag. Något att bara lite förstrött kika förbi, bli glad, upprörd eller inspirerad och sedan scrolla vidare. Det har sin poäng det också.

Sedan ett drygt år tillbaka växer min bloggtext först fram för hand på min reMarkable. Pennan raspar hemtamt mot skärmen och det är som att skriva på ett linjerat papper i ett kollegieblock. Att få skriva för hand igen och konvertera min handskrivna text till en tryckt dito gör någonting med hela skriv­processen och jag älskar det. För länge, länge sedan, när jag till slut insåg att datorer var bra grejer, hade jag svårt ändå att släppa pennan. Dubbelarbete blev resultatet, så det upphörde jag tämligen raskt med. Sedan dess har jag trummat taktfast på diverse tangentbord.

Att få fatta pennan igen är därför som att få återknyta bekantskapen med en bortglömd gammal vän och jag hummar nöjt för mig själv.

För några inlägg sedan skrev jag att skildringar av flytt, resor, jobbstress och fullt ös snart skulle ersättas av mer stillsamma funderingar. Där är jag nu. För bara när lugnet sänkt sig ordentligt, kan jag släppa fram glädjen över något så trivialt som att åter få hålla i en penna!