… och jag inser att det nu hunnit gå mer än en månad sedan jag skrev ett utkast till ett blogginlägg, som sedan inte färdigställdes. Det var den 14 december och vi stängde luckorna i murvelhuset och begav oss norrut för att fira jul och nyår med familjen.

Jul känns verkligen som gårdagens nyheter men här får ni ändå en redigerad version av det klotter som jag fick ner under tåg- och flygresan tillbaka till Sverige:

Det är alltid bitterljuvt att lämna Murviel, oavsett årstid men kanske ändå lite extra när vintern är som mörkast uppe i norr. Efter några mulna dagar med lätt duggregn och något ruggigare temperaturer, vaknade jag vår sista morgon av decembervistelsen till vacker soluppgång och löfte om blåa himlar igen.

Det är just detta som gör languedocvintrarna så ljuvliga; att plötsligt kommer de där dagarna när du kan sitta i varm sol, vakna till fågelkvitter och tanka dig full med ljus. Jag blir glad i hela kroppen varje gång. Så kommer kvällen runt klockan sex och antingen tänder vi ljus och äter mustig vintermat hemma eller så tankar vi julfeeling i Béziers. Denna gångna december tror jag visst att det minsann inte sparats på något när de gick loss och smyckade Place Jean Jaures med fakesnö, ljus, tomten och hans renar och den ena julgranen ståtligare än den andra.

Men nu har det varit svensk vinter med allt vad det innebär i en dryg månad för oss. Snöstorm, glada barn, töväder, slask, halka, så snöstorm igen, minusgrader följt av tö och brunsörjig slask igen. För tillfället är det barmark och ett par plusgraders gråväder. Har jag berättat om mina känslor för snö…?

Den där förmiddagen för en dryg månad sedan i Murviel, när vi städade undan det sista, stängde fönsterluckorna mot trädgården i morgonsol, tände tredje adventsljuset en dag för tidigt och åt
frukost i det stora rummet som badade i mjukt ljus, känns betydligt mer avlägsen än vad den faktiskt är. Julpyntet åkte tillbaka ner i jullådorna och vi sa au revoir till Murvelhuset.

Vetskapen om att vi inte lär ses igen förrän tidigast i mars/april tär.

Gråvädret på våra norra breddgrader är som sagt inte nådigt och att jag saknar languedocvintern är en grov underdrift. Vår julhelg innehöll det mesta, med en alldeles magisk julafton för några av oss men inte för alla. Autism villkorar hårt högtiderna i vår familj och julen är den mest krävande av dem alla. Kanske är det därför som stunderna när barnaögon tillåts tindra, när familjen har jobbat i veckor för att få julmagin på plats och anpassningar långt utöver det vanliga gjort vad de kan, som magin infinner sig.

Det händer inte av sig själv, om nu någon trodde det. Tacksamhet är vad jag känner inför att
familjen klarar av att vara en kärleksfull sådan, alldeles särskilt när den prövas hårt. Sent skall jag glömma första julen i Murviel 2012, när julen som såg ut att bli inställd istället blev en av de allra finaste jag upplevt.

Hela året 2024 har varit minst sagt brokigt och vistelserna i Murviel blev både kortare och färre än vad jag hade önskat. Det betyder inte att anledningarna till det varit tråkiga; långt därifrån! Men som alla år, har även detta inneburit att vi vid flera tillfällen behövt tänka om och ställa in med kort varsel. Det blir så när en av de yngre familjemedlemmarna har det särskilt besvärligt och det krävs ett finmaskigt skyddsnät för att få tillvaron att fungera. Det blir sannolikt inte helt lätt under 2025 heller, eller något annat år för den delen, men vi lär oss, samtidigt som vi hoppas på att mer hjälp skall ordnas med de hjälpinsatser som åtminstone jag förväntar mig av ett anständigt, skattefinansierat samhälle.

Snart, snart blir det en repris på förra årets karibiska semester. Vi klipper svanstippen av vintern och det skall bli så skönt.

Efter den semestern skall jag vara utvilad och redo att på allvar ta mig an 2025 och jag har lovat mig själv att ge bloggen lite mera andakt – vi får se hur det blir med den saken!