Saint Martin/ Sint Maarten är visserligen bara EN ö men kontrasterna mellan norr och söder kunde inte vara större. Den franska sidan, där vi hyr vårt semesterboende, har ett skönt lugn och känns, trots trängseln på vägarna, både genuin och inte fullständigt ockuperad av turister. 

På den holländska sidan, däremot, är dollarturismen allestädes närvarande. Vi for till Philipsburg idag, där de stora kryssningsfartygen kommer in. Då fylls shoppingatan och boardwalken med kryssningsgäster

och vi får kryssa mellan inkastarna utanför juvelbutikerna. Diamanter är grejen här men diamanter står inte riktigt på min inköpslista!

Det mesta är återuppbyggt på holländska sidan men visst finns även här ruiner efter orkanen Irma.

Det händer något med mig när jag står inför dem. Jag tittar länge, fascineras över hur det är som fruset, som att tiden stannat. Vackra golv, som en gång haft hus över sig, tas över av naturen som låter grästuvor spräcka klinkerplattorna, övergivna solsängar och rester av parasoller som samlats i ihopblåsta högar, fönsterluckor på trekvart och vissna palmrester är kvar fortfarande mer än sju år senare. Det är bitvis som att vandra runt i ett modernt Pompeji, fast med nya byggnader bland ruinerna.

Grand Case på franska sidan har fler ruiner än Philipsburg men har så oändligt mycket mera charm och stolthet än sin större holländska syster. Till Grand Case har vi återvänt flera gånger och efter vår utflykt till Philipsburg på förmiddagen och en stunds vila hemma, for vi dit igen för att äta middag i solnedgången.

Restaurangerna längs med stranden är många och vi lyckades pricka in en riktig pärla;

Där satt vi länge och njöt av maten med ett surr av matgäster omkring oss och väl vald musik i bakgrunden. Mest av allt njöt vi nog dock av den ljumma kvällsbrisen från havet och av lätta vågor som bröt in över stranden under oss.

Det är dock mycket människor här också. Gendarmer patrullerar gatorna och dirigerar trafiken till parkeringsplatser bortom den lilla butiks- och restaurangkantade gatan. Här blir du inte anfallen av inkastare, utan kan knata runt och välja själv vart du vill gå in. Men som sagt, vi är många som vill njuta av Grand Case, så det är inte alldeles lätt att bli av med bilen. Till slut flyttade vi helt sonika på några vägkoner vid ett bygge och ställde oss längs med vägen. När vi kom tillbaka stod sagda vägkoner på biltaket…

Saint Martinsk version av parkeringsböter?

Gendarmen som vill markera?

Eller kanske en förbipassernade som ville skämta?

Det får vi aldrig veta men ett gott gapskratt fick vi oss som avslutning på kvällen.

Imorgon är en ny karibisk dag – det får nog bli en strand igen.