Jycken är hos hundvakten, jobbmåsten har betats av, komihåglistan är avbockad i alla delar och barnbarn – åtminstone fem av sju underbaringar – har tankats. Mamma hann jag inom på väg upp till Stockholm också.

Ändå kändes det i flera dagar som att jag hade glömt något.

Men nej, jag vet inte vad det skulle ha kunnat vara, förutom att det hade känts bra att kunna skaka av Luther från axeln. Jag begriper inte varför han biter sig fast där men det är något med att åka lite längre bort än vanligt. Vetskapen om att jag inte är särskilt tillgänglig nu i några veckor. Bara tidsskillnaden i sig ordnar ju den detaljen.

Jag känner igen den här märkliga rastlösheten från förra gången det begav sig; längtan efter värmen, det totalt avslappnade livet som jag visste väntade mig, i kombination med den där gnagande känslan av att jag borde. Borde vad är dock något oklart.

När jag nu väl är på plats, tar det något längre tid än vad jag önskat att få axlarna i rätt läge. Den mentala stressen under större delen av 2024 tar ut sin rätt och jag inser att jag nog är tröttare än vad jag riktigt förstått.

Så, kära Luther på axeln; du kan ta semester du med, för här på andra sidan Atlanten, med fem timmars tidsskillnad, så är jag, om inte onåbar, så åtminstone något mer svårfångad! Jag jobbar ett par timmar varje morgon när det är eftermiddag hemma. Jag är faktiskt rasande effektiv då, eftersom jag vet att min deadline är skarp.

Klockan tio börjar dagens äventyr, varje dag. Då sätter vi oss i vår hyrda bil och ger oss ut i den fullkomligt galna trafiken och far på skumpiga vägar fulla av pot holes till favoritstranden Friars Bay, där vi parkerar oss i varsin solstol i skuggan av ett parasoll;

Där öppnas lämplig, lagom lättsam lektyr,

medan en ljum vind mjukar upp varje del av våra vinterfrusna kroppar. Vid den här stranden finns inga stora turistkomplex, bara tre enkla strandklubbar som serverar vällagade luncher och goda mocktails. Hit kommer inte många av alla de minibussar fulla med kryssningsturister som korkar igen trafiken när kryssningsfartygen lägger till.

Friar’s Bay är så gott som alltid laid back, med en bra blandning turister och locals. Inga barbord ute i strandkanten,

inget skränande och bara några ölflaskor i handen på strandkantspromenerande amerikaner. Istället kunde vi häromdagen bevittna en skolutflykt med simundervisning på schemat.

Ett lagom turistanpassat ställe är det, med andra ord. Inga grindar att forcera, måttligt tillrättalagt och framförallt tillgängligt inte bara för turister. Känslan av att befinna sig mitt i den karibiska vardagen är vad som för mig gör de här veckorna så speciella. Jag är i allra högsta grad en turist, förstås, och som alla andra bidrar jag, förutom till öns ekonomi, också till en gigantisk påverkan på miljön. Det kräver hänsyn och eftertanke. Jag inbillar mig att sådan hänsyn är lättare att ta när vi inte stänger in oss på en resort och glömmer verkligheten utanför.

Sedan måste ju denna tes testas,varför vi härom dagen for till just en resort för att äta lunch;

Hotell JW Marriot vid Oyster Pond, fick det bli. Här gällde amerikanska och dollars. Klientelet skvallrade om välfärd men havet brusade på och Saint Martin var fortfarande Saint Martin, så vi åt vår lunch, tittade på havet och hade det bra.

Idag behövdes dock en kontrast, så vi for till Baie Rouge, där barer och solstolar lyser med sin frånvaro men där stämningen är alldeles speciell.

Vi bredde ut våra handdukar i sanden och tampades sedan med vågorna som slog in mot stranden och som slet och drog i oss innan vi kom tillräckligt långt ut för att kunna guppa omkring i sagda vågor.

Då var det å andra sidan så galet skönt i vattnet, att dagens bad nog får räknas till vistelsens absolut bästa.

Nu har vi dock inte bara badat och slöat i solen; i fredags tog vi oss upp till Fort Louis ovanför Marigot och fick oss lite historia till livs medan vi blickade ut över hamnen i Marigot och havet bortom den.

Fortet byggdes under Louis XVI:s tid för att skydda Marigots hamn och varulagren där från klåfingriga engelsmän, som hade svårt att skilja på mitt och ditt. Fortets historia blev dock kort – redan efter mindre än ett sekel övergavs fortet 1851 och föll i glömska. Nu är det tillfixat och är ett populärt utflyktsmål för turister med bekväma skor.