Så var det dags för den årliga fastighetsskatten igen. Nästan 800€ får vi punga ut med och jag har ångat upp lite lagom ilska över beskedet från Centre D’Encaissement i Lille. Inte för att jag tycker att det är hutlöst dyrt; mindre än en svensk tusing i månaden i fransk skatt för privilegiet att få äga ett stycke mark under sydfransk sol är inte mycket att orda om. Men det var just det där med ägarskapet. Vi äger huset tillsammans, L och jag.

Brevet är inte adresserat till mig. Bara till L. Det borde kanske inte vara en stor sak men symboliken stör mig lika mycket nu som när vi skrev under alla papper när huset köptes.

Jag får dock vara med som débiteur. Jag finns med i dokumentet, så det var ju snällt. Men det är tydligen alldeles omöjligt att vara frånskild och att i franska dokument få omnämnas med det efternamn jag av flera skäl valt att behålla, istället för mitt flicknamn. Det var länge sedan jag identifierade mig med mitt ursprungliga efternamn. Så här i efterhand kan jag ha synpunkter på att jag valde att ta min fd mans namn vid giftermålet, av samma skäl som jag blir irriterad över att i franska dokument få min identitet genom kopplingen till en man – nuvarande, för detta eller min pappa.

De skulle bara veta där i Lille, hur surt det blev på sjätte våningen när brevet damp ner. Skulle vilja rycka på axlarna åt det men kan inte. Det står för så mycket strukturell ojämlikhet att jag inte förmår ignorera det.

Snart skall jag checka in mig för resan på lördag. Då måste jag välja om jag är en fru eller en fröken. Gift eller ogift. Undrar vad som händer om jag kryssar i ”Herr”?

Eller skulle jag kunna få be, liksom allra som ödmjukast, att bara få vara jag? I förhållande till mig själv, inte i förhållande till någon annan?

Over and out.