Det där med att äga ett franskt gammalt hus är ju smått fantastiskt. Jag nyper mig fortfarande i armen med jämna mellanrum. Nu tycker jag mig också känna till alla dess små egenheter, förtjänster och svaga sidor. Det börjar bli en del småfix som inte kan vänta längre och jag dokumenterar, mäter, skriver listor och förbereder för att få fram en någorlunda realistisk budget över vad kalaset kommer att kosta.

Jag inser att trots hettan som parkerat sig över nejden,

får jag kavla upp ärmarna – bildligt talat; har inga ärmar på mig – och ta tag i en del av fixet på egen hand.

Igår skred jag till verket.

Den nya kökskranen vi fick installerad har inte fungerat något vidare, så jag kröp in under diskbänken och plockade bort den

En ny, mer anpassad modell, införskaffades på IKEA härom dagen

och nu sitter den elegant monterad på porslinshon från samma blågula varuhus

Fixat av undertecknad, som är plågsamt självbelåten över bedriften.

Nu klarar jag väl ändå allt, tänker jag, och kvistar in på gästtoaletten för att ordna med den igenkalkade flottören. Då upptäcker jag vatten på golvet och en fuktfläck på väggen som jag inte sett tidigare…

Läckage bakom kakelplattorna i rör som byggts in i väggen, alltså.

Dumt men snyggt med dolda rör.

Ända tills sagda fläck växer sig allt större och pockar på omedelbar uppmärksamhet.

Jag flyger hem en sväng ikväll, så rörmokeriet får vänta några dagar men när jag kommer tillbaka, tarvas en expert på området. Min grandiosa hantverkarsjälvbild till trots, inser jag ändå mina begränsningar. Och när rörkrökaren ändå är här, får hen ta sig en titt på badrummet på övervåningen, där den vägghängda (och opraktiskt snygga) toaletten bär sig misstänkt och läckande åt.

Note to self och till vem som går i badrumsbyggartankar:

Function over fashion.

Varje gång.

Det blir billigare så och i längden snyggare, trots allt.

Och en liten maskin – adoucisseur d’eau – som avkalkar vattnet – det borde vi ha installerat för länge sedan. Man skall lyssna på generella agenter och andra som vet.