Det har blivit dags att berätta lite om hunden och hennes franska tillvaro. Ganska precis tio månader gammal, har hon hunnit klara av sitt första löp och har återgått till sitt vanliga sociala och glada jag.
Och Stina njuter.
Av trädgården,
Av promenaderna med husse till bagaren varje morgon, där hon både beundras och känns igen. Och så njuter hon av allt sällskap. Absoluta favoriten är Åsa.
När Åsa dyker upp, vet Stina inte riktigt var hon skall göra av sig själv. Hon snor runt, piper, låter och visar på alla sätt att här är någon som hon fullkomligt älskar. Igår fick Stina därför följa med Åsa och mig till havet. Solen sken igen, efter ett par dagars molnigt väder och det var varmt och skönt. Åsa till och med badade, men det tyckte inte Stina var en toppenidé. Kan vara livsfarligt, ju! Som tur var kom hon snabbt upp igen – 16-17 grader inbjuder inte till några längre simturer.
Oktoberpromenader på stranden kan vara något av det bästa som finns. Det är eftersäsong. Inga grälla parasoller eller badleksaker tävlar om utrymmet med badlakan och insmorda kroppar i olika stadier av solbränna.
Istället flanerar vi stilla i sällskap av andra flanörer med – eller utan! -hundar.
Vi mötte två månader gamla Snickers och hans matte;
och de tre musketörerna, Dukie, Hugo och Alfie, tre Lhasa Apso-grabbar som lekte en stund med Stina.
Stina sniffade, smakade på vågorna och njöt av vinden, sanden och sällskapet.
Så där mycket frisk havsluft gjorde Stina trött, men inte för trött för att vakta på de där badgalna mänskorna när de hoppade i poolen. Jag, som har ett rykte som badglad badkruka att upprätthålla, gjorde inte Åsa sällskap i det svala havsvattnet, utan sparade baddetaljen tills jag kom hem till den 29-gradiga poolen.
Vi har poolen öppen och uppvärmd i några dagar till men sedan blir det vinter även här. Åtminstone vad gäller poolbadandet.
Kvällen avslutades hos mopsarna Kjell och Isak.
Himla skoj, det också.
Gott var det också, iallafall för Stinas mänschor. Stina, Kjell och Isak for runt en stund i purt glädjefnatt – allra mest Isak, som såg till att samtliga gäster kände sig alldeles väldigt välkomna.
Vyn över Murviels takåsar och slottet högst upp är som allra vackrast från deras hus. Alldeles särskilt i sen oktober, när skymningsljuset är mjukt, varmt och extra förlåtande.
På promenaden hem genom vår tysta höstby fick vi sällskap av fullmånen.
Väl hemma somnade Stina tungt meddetsamma.
Dagen hade varit full av intryck och hon var tröttare än vad hon har varit på länge. Stina håller alltid mig sällskap en stund efter att kvällströtta husse gått och lagt sig. Då borrar hon ner sig i kuddarna bredvid mig i soffan och vet när mitt rörelsemönster betyder sängdags och inte bara en tur för att hämta ett glas vatten eller, för all del, för att fylla på vinglaset. Rutinerna sitter som en smäck och efter soffhänget om kvällarna, tar Stina sista kvällsdrillen i trädgården och tar sedan sats upp för trappan till övervåningen tillsammans med mig. Där väntar kramar och kvällsgos innan Stina somnar på sin kudde mellan mig och L. Stina gillar att kramas.
Hon är en alldeles bedårande liten jycke. Hur klarade vi oss utan henne, undrar jag, medan jag i spegeln om morgnarna allvarligt tvivlar på att barret någonsin kommer att låta sig kammas på plats igen. Morgonkramarna är intensiva, nämligen,
Stina bryr sig inte om frisyrer; hon vill bara försäkra sig om varje morgon att hon är lika älskad idag som hon var igår.
– Du är min lilla älskade jycke, bedyrar jag då. Söt som socker och så älskad som en liten rävröd dogg kan vara
Stina.
Vår Stina.
Murvielklotter 