När jag tänker på hur mina tidiga blogginlägg kom till och vad som upptog mina tankar då, för snart tretton år sedan, slås jag av minnet av hur lätt det var att knattra ner stjärnögda berättelser om det ljuvliga och nya murviellivet. Ingen stökig verklighet lyckades armbåga sig fram av det enkla skälet att det där känslomässigt  ostyriga då inte gick bredvid mig på samma sätt som det gör nu. Att jag hade en stressig jobbtillvaro, till exempel, var ju stök av just sådant slag som busenkelt gick att skuffa undan så snart konturerna av Murviel visade sig på krönet vid Corneilhan när vi lirkat in en kort murvielvistelse och kom åkande från flyget i Béziers.

Jag hade många att älska och bekymra mig för redan då men nu är de ännu fler och tankar på alla dem varken vill eller kan jag skuffa undan. Beskrivningen av det där ytligare njutet faller sig därför inte lika naturligt längre men jag skall ändå göra ett försök. Några grubblande, lite tunga dagar har förbytts i ett lättare sinnelag igen och energin att åstadkomma något är tillbaka.

I denna återfunna sinnesro valde jag mellan att måla våra sängbord, dyka in i ett av gästrummen för en ny omgång kalkmålning eller nöja mig med att måla dörren till vårt sovrum. Det fick bli det senare!

På med de gamla merylbrallorna, som nog snart får anses ha gjort sitt,

och fram med Farrow&Ball-burken igen.

Med ny ljudbok i öronen, håret på ända och plasthandskar på händerna för att slippa målarfläckar på desamma när det skulle svidas om för lördagskväll på byn, skred jag till verket.

Det gick snabbt och det är alldeles otroligt tillfredsställande att se vilken skillnad några penseldrag åstadkommer. Lite spill blev det förstås, så kroppssanering kändes vettigt efter kladdandet.

Vi har ju numera ett badkar, gudbevars,

så efter första strykningen målarfärg på sovrumsdörren, tappade jag i ett bad och kröp ner. 

Bara en sån sak; att kunna ta sig tid till sådant är verkligen en ynnest!

Sedan for vi iväg till Béziers och de nyinvigda hallarna, där vi bokat bord på Plancha, ett av de många nya äterierna där. Vi utspisades rikligt,

och stället fylldes snart av besökare i alla åldrar och det blev stimmigt, härligt och fullt av liv.

När vi åkte därifrån,

bestämde vi genast att hit måste vi åka en gång till innan vi vänder norrut. Då skall vi också se till att närmare undersöka julmarknaden på Allée Paul Riquet och de fantastiska juldekorationerna på Place Jean Jaurés. Förhoppningsvis är möjligheterna att bli av med bilen något större än vad de var denna vimlande lördag.

Nu tar jag natt, efter att ha tittat på invigningen av Notre Dame i repris.

En bra lördag, minsann.