Jorå, såatte… Nu är en sverigehemma igen, i vårt lilla västkusthus. Jag blir alltmer förtjust i det vindpinade huset längst ut vid havsbandet. Just detta – att jag gillar det – kan tyckas en smula märkligt, med tanke på vad det är vi travar runt i de timmar vi tillbringar på hemmaplan. Det är renoverings- och förbättringsarbete som pågår, både häruppe bland minusgraderna och i favoritbyn med det betydligt behagligare klimatet längre söderut.

Matlagning utan avställningsytor – bänkskivan är försenad…

Vem vet – en dag kanske vi har både bänkskiva och kakel?!?

Det var så här det var tänkt när vi offrade vår stockholmsbas för att ha råd att ge både västkusthuset och det i Murviel den omsorg som de båda behöver. Att vi skulle vara på plats för att byggleda ett hus i taget. På kuppen upptäcker jag att jag inte saknar Stockholmshetsen alls. Det är ekvilibrium som råder nu och jag mår bättre än på mycket länge. Frisk luft, jordnära dinglemänniskor och det faktum att jag tror mig ha tagit kommando över tillvaron är de viktigaste ingredienserna i dessa sakernas lugnare tillstånd.

Fast i Stockholm finns ett sammanhang som jag trots allt saknar. Och Bertil – den allra finaste av små människor som jag känner!

Bertils stolta päron.

Och A:na – de där finurliga flickorna som jag vant mig vid att ha nära.

Jag lördagsfunderar över var jag kommer att befinna mig om ett år, både geografiskt och mentalt och nöjer mig med det. Det kommer att visa sig. Jag behöver inte veta det just nu och bara det är fantastiskt skönt.

Här och nu.

Inga färdiga planer.

Så har jag aldrig levt mitt liv tidigare och det är, märkligt nog, befriande för ett kontrollfreak som jag. Ingen färdig back-up solution, ingen uttänkt reträttpost. Riktigt skönt. Faktiskt.

Men jag ger mig ut på sidospår, för jag skulle berätta om våra renoveringar. Om att Laurent, smeden som fixat våra fönsterräcken inne i huset, har fått klartecken för att barnsäkra poolområdet inför stundande småbarnsbesök. Om poolbestyr, där vi inväntar deviser för säkerställande av kommande lata dagar invid och i det turkosblå och om renoveringarna som vi har alldeles inpå oss.

Jag skulle berätta om råttor, till exempel. De rackarna är närmare än vad som känns helt tryggt. Nästa projekt i västkusthuset är nämligen sjösatt och när golv slitits ut och panna flyttats ut från tvättstugan till garaget, upptäckte byggarna att vassa tänder gnagt sönder golvbrunnslocket av plast.

Snart en fräsch och fin tvättstuga…?

Vi har inte sett det, eftersom golvbrunnen dolde sig under sagda panna men vi har känt odören och trott att det handlade om mögel. Tanken på att råttor nästan tagit sig in i huset känns sådär…

Men inte ens närvaron av gnagare ruckar mitt jämnmod. Jag rycker på axlarna och konstaterar att här får Anticimex och kanske kommunen kontaktas medan golvvärme installeras och klinker läggs. Jag slänger i en omgång tvätt i maskinen i den tillfälliga tvättstugan i garaget,

huttrar i kylan och parkerar mig sedan framför datorn för att läsa om våra nya murvielgrannars begynnande husäventyr i Murviel.

Här och nu.

Bekymmer av praktisk natur.

Sådana som går att hitta en lösning på utan alltför stora åthävor. Oavsett om det handlar om råttor eller val av klinker.

Jämnvikt.

Åtta minusgrader och lite ny snö utanför fönstret men jag har Mas des dames i glaset och ett murvelhus att drömma om, så jag har det bra.

Fin lördagskväll på er, wherever you are!