Etiketter
ältahuset, bygemenskap, facebookminnen, flyttlass, husdrömmar från förr
Det har gått sju år sedan flyttlasset gick från huset vi då hade bott i i nästan 11 år. Jag blev påmind om det på Facebook idag.
Det var bitterljuvt att stänga dörren till huset som rymde så många glada minnen och som jag hade lovat mig själv att aldrig lämna. Flytten dit markerade slutet på några turbulenta år och skulle visa sig bli en lång period av trygg lunk och relativ harmoni.
Villa. Vovve. Inte Volvo men väl familjebil.
Mot slutet började jag bli rastlös.
Hoppade på ett veckopendlande äventyr mellan London och Älta och drömde om att äntligen få till en engelsk tillvaro.
Men det knappt ett år långa äventyret blev skakigt, UK drabbades av svår credit crunch och jag tvingades moloket landa på svensk mark igen. Fast då hade L lyckats ordna med förflyttning och det tog ytterligare ett drygt halvår innan ordningen var återställd.
Jag pustade ut, vi renoverade badrummet,
och återgick till vårt stilla förortsliv.
Men harmonin var bruten, alla tre barnen började bli vuxna och villalivet kändes som ett kapitel vi borde runda av.
Två löjligt snörika vintrar,
fick mig att börja gnissla tänder och missnöjt drömma mig bort från snöskyfflar och saltrandiga kängor.
Jag bytte arbetsgivare, fyllde halvsekel som firades med familjen i hyrt hus i ett ovanligt kallt Barcelona,
och på kvällarna tittade jag på A place in the sun – home or away medan jag drömde mig bort.
Där någonstans i min rastlösa tillvaro i soffan, som nu tronar i Murviel, och medan sommaren 2011 regnade bort utanför fönstret, insåg jag att huset som varit min trygghet under ett decennium rymde möjligheter att förverkliga andra, ännu så länge något flyktiga drömmar. Kan de där engelsmännen som kräver acres of land that are not overlooked – in a village, but a detached house with no neighbours – minimum five bedrooms and a B&B business potential – with a maximum budget of £150.000 – hitta sitt drömhem och få det att fungera, så kan väl vi!
L lyssnade med ett halvt öra och lät mig hållas. Men jag kan vara mycket ihärdig när jag får någon av mina alldeles lysande idéer. När så murvelhuset dök upp på en av mäklarsidorna jag frekventerade, fick jag iväg ett mejl innan jag hann tänka. Resten är som bekant historia.
En omtumlande, sprittande lycklig och ljuvlig historia.
Men också kantad av svåra prövningar – mitt livs värsta – men den förlåten har jag bara ibland som hastigast lyft på i min i övrigt glättiga beskrivning av min världsfrånvända murvielska tillvaro.
Tankar på den tillvaron bär mig när vardagen riskerar att annars mala ner mig.
Utan den tror jag att jag hade gått sönder.
Sju år är lång tid.
Mycket hinner hända.
Mycket har hänt.
Det ena har till synes hela tiden logiskt lett till det andra i en nogsamt efterhandskonstruerad kedja.
Vad de kommande sju åren har att bjuda på har jag ingen aning om. Jag har uppnått mycket av det jag ville och känner inget behov av ytterligare storstilade planer. Ett någorlunda lugn tillåts sänka sig över mig och det räcker bra. Jag tillåter mig att vila i det och låter saker ske utan att jag känner behov av att vifta som en väderkvarn för att försöka styra vindriktningen.
Nyheter når mig om languedocvänners prövningar och vi runtomkring kontaktar varandra, funderar över hur vi kan hjälpa och jag känner en oändlig tacksamhet över alla dem jag lärt känna under de sju murvielåren hittills. De har blivit nära vänner och är oändligt viktiga för den trygga bas som Murviel blivit. Ingenting utanför familjen kan mäta sig med det och det var definitivt ingenting jag såg framför mig när nyckeln sattes i murveldörren för första gången för sju år sedan.
”A blank canvas” i mars 2012
Ni vet vilka ni är.
Jag gillar er skarpt.
Murvielklotter 