Om det inte är så att det är jag och L som har världens bästa bygrannar, så vet inte jag vem som skulle kunna skryta med något mera hjälpsamt och tryggt. Här sitter nämligen jag, flera hundra mil från lilla Murviel och med en efterhängsen bacill som gör att jag inte kan träffa det här underbara lilla trollet..

… medan Sandrine och Agents Generals hjälper oss med det mesta. Nu kan nämligen sista kapitlet i den rafflande historien om hur en svensk bil blir fransk till sist skrivas.

Historien tog sin början förra sommaren, när papper skickades efter från tillverkaren och fransk besiktning genomfördes. Ni kanske minns att bilen då fick tre prickar med efterföljande dyrt verkstadsbesök som resultat? Det började lida mot sluttampen av vår sommarvistelse och vi kände viss stress över att inte få det helt klart innan det var dags att åka hem. Nåväl, bilen var iallafall godkänd och vid nästa tur ner i september fixades registrering och lite annat smått och gott. Mitt namn ställde som vanligt till det, eftersom fransoserna har den irriterande ovanan att kräva bevis på min identitet i förhållande till lämplig mansperson – en pappa, till exempel, eller en man eller varför inte en före detta man? Återigen var det närvaron av den sistnämnde i vårt köpekontrakt på huset som gjorde att jag till slut fick en hett eftertraktad stämpel i mina papper.

Stämplar brukar lösa det mesta men tiden rann iväg och jag fick överlåta åt Sandrine att kvista upp till maireriet för att med check betala avgiften för att få ett carte grise. Jag flög hem och dök in i jobbdimman. Så kom sms:et från Sandrine om att beloppet på checken var fel. För stor summa, sa mairens assistenter. Då lade jag ner projektet tillsvidare och försökte hitta en lucka i det galna jobbschemat och glömde för en stund den statslösa voituren.

Så blev det mimosafestival och ljuvliga dagar i Murviel. Ny check skrevs och mairen fick ett nytt besök, denna gång av mig i sällskap med Sandrine. Betalt, klappat och klart. Nöjd och lättad for jag åter hem. Agenterna tog på sig att tillsammans med Sandrine vittja vår brevlåda när vårt carte grise anlänt för att sedan ta bilen och fixa registreringsskyltar. Men registreringsbeviset lät vänta på sig, de hjälpsamma bygrannarna började ana oråd och häromdagen for de till prefekten i Beziers för att ta hen i hampan.

Problemet?

Jag hade betalat för lite. Summan på den första checken – den som revs på maireriet i Murviel för tre veckor sedan – var den rätta. Så agenterna halade upp plånboken, betalade det som fattades, for vidare till Norauto för att fixa registreringsskylten och voila!, halleluja!, prisa gud (eller nån)! och ett från djupet av två frusna svenska hjärtan känt tack:

La voiture est française maintenant!