Jag ligger ofta under ett parasoll här och lyssnar på bränningarna. Läpparna smakar salt och jag har en gul solhatt på huvudet. Den köpte jag häromdagen på Maho Beach, när vi tittade på flygplan som landade.

Stranden kokade av turister; de flesta av dem kom i stora busslaster från kryssningsfartygen. Jag höll på att få solsting, så den gula hatten räddade mig verkligen.

Om vi badade där? Nä, det frestade inte!

Vi är på semester på St Martin i franska Västindien och jag får kämpa med att ta in allting. Det är drömlikt vackert ena stunden och hjärtskärande trasigt runt nästa hörn. Den lilla ön har hämtat sig bra från den förskräckliga orkanen Irma, som drabbade ön 2017, men de är inte klara med återuppbyggnaden på länge än. Många är husen utan tak fortfarande och trots att det är drygt sex år sedan Irma drog fram och förstörde allt i sin väg, påminns man ständigt om vilken katastrof hon lämnade efter sig.

Jag njuter förstås av att vara här, skam vore det annars, men jag är ödmjuk inför vilket privilegium jag åtnjuter och vilket andras slit som möjliggör mitt tillfälliga karibiska otium.

Vi har många saker att pricka av under denna resa och igår kunde vi sätta en bock vid besöket på djungelpoolen Loterie Farm. Vi åkte dit och hängde på låset och kunde välja våra platser utan konkurrens från andra badglada.

Det kändes otroligt fräscht och paradisiskt med sitt läge mitt i grönskan och även om det spelades musik ganska högt, kändes det rofyllt och härligt

Vid lunch hände något. De unga och vackra med fest på dagordningen tog stället i besittning och champagnekorkarna började flyga. De såg ut att ha kul men det blev dags för oss något äldre att lämna plats för dem.

Nu är den utflykten avklarad och vi har vänt blicken mot nya ställen att upptäcka. Idag hälsade vi på Bob på hans Tropical Café i Grand Case.

Bobs kompis Fred bor granne med våra reskamrater och byvänner i Murviel, så självklart var vi tvungna att åka dit. Det var både härligt och gott, så där stannade vi ett bra tag.

Grand Case är för övrigt värt ett alldeles eget inlägg; det är vackert, ruffigt, charmigt, sorgligt, fascinerande och husen som kantar den långa stranden skriker historia, såväl närliggande som betydligt äldre.

Vi har hunnit med en rad andra stränder också, där vi antingen bara ätit en lunch invid havsskvalpet eller slöat under en parasoll och guppat i det intensivt turkosa vattnet. Jag låter bilderna få berätta om hur härligt det är: