Framför mig har jag ännu en nattmangling för att få till det sista på min rektorsutbildningsrapport. Jag har redan fått respit en gång, så nu måste den bli klar och om två dygn är jag på väg till Murviel. Väl där vill jag helst inte tänka på jobbet mer än nödvändigt.

Problemet är bara att hur jag än försöker så kan jag inte snyta ur mig fler timmar än de tjugofyra futtiga som dygnet begränsas av. Fånigt, tycker jag, för jag vet ju vad jag måste göra. Min kollega i rummet bredvid har jag idag kommunicerat med mejlledes, för när inte jag varit upptagen i möten, så har hon varit det och vice versa. Luncherna denna vecka har varit tiominutershistorier och rast har stavats snabb kaffekopp framför Inboxen i datorn. Helgledigheterna har tillbringats i bil fram och tillbaka till Värmland och som besökare på sjukhus.

Och så på eftermiddagen besked från högre ort om att vi bossar måste vara tillgängliga under julledigheten för eventuell budgetrevision.

Härlig tjurrusning ända in i kaklet alltså och bara nästan skoj.

Så hur mår den här gnällspiken nu då? Som hon förtjänar? Som ett utsketet äppelmos (pardon my French!)?

Nähej, sörrni. Trött; javisst, men så tar jag en nattapaus, lastar av mig i bloggen och tar en tur bland murvielbilderna från i somras och vips så har jag fått förnyad energi.

Skall försöka lägga av vid tre-snåret, sova några timmar och uppbåda den sista nödvändiga energin för att packa ihop höstterminen.

Fast det blir färre klappar under granen i år – handlarna har fått klara sig utan mig, så det lär ju bli kännbart för dem!