Om en vecka sitter jag bakom ratten. Från sjätte våningen, via Jönköping och Borås till Göteborg och Kielfärjan. Murviel hägrar.
Frukost i trädgården i skuggan under lager- och akaciaträden.
Kanske med dagens första simtur redan avklarad och med hela långa lata dagen framför mig.
Umgänge med bygrannar, kanske en aldrig så liten utflykt framåt sena eftermiddagstimmen.
Småfix med huset, trädgården, oändliga middagar i ljumma kvällar och kanske ett kvällsdopp
innan det är dags att dra igen fönsterluckorna och lämna kvällen utanför.
Den här sommaren får de där loja dagarna avnjutas i omgångar, eftersom både plikt och annat kallar. Sjätte våningen skall säljas, jobbet skall dukas fram till en efterträdare så småningom och jag behöver förbereda mig på vad jag skall ägna mig åt i höst. Oavsett vad det blir, måste både Murviel och familj få plats. Jobbet måste vara utmanande och givande men det får inte äta upp mig fullständigt. De senaste två åren har det gjort det och oavsett hur bra jag har det med medarbetare och ljuvliga, krävande, kreativa ungar, så håller det inte i längden att bära med sig jobbet tjugofyra timmar om dygnet.
Jag vill hinna umgås med de här:
Jag vill kunna åka hit:
och hit:
och hit:
Jag vill ha kontroll över min tid. Jobba när jag skall jobba och vara ledig när jag är ledig.
Balans och förutsägbarhet.
Fast det kanske inte riktigt är min grej…?
Murvielklotter 