En vecka går fort

Alldeles för fort och jag har våndats mer än jag brukar över att behöva vända näsan norrut igen. Den pågående renoveringen av murvelköket är en faktor, förstås. Kaklet har vi fortfarande inte valt och det måste göras nu om vi inte skall försena köksbygget ännu mer.

Men framförallt hade jag behövt mer av det märkvärdigt kreativa skrotandet omkring i huset och trädgården. Det där initialt planlösa som föder planering, struktur och beslutsamhet när lystmätet på just skrotande fått sitt. Sena kvällar med stickning har istället fått ersätta planlösa dagar, med viss lätt sömnbrist som följd.

För det finns sådant vi inte inte kompromissar med, även om tiden är knapp. Murvellivet är framförallt socialt och såklart firade vi nyår med byvänner;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Le Café Nouvel hade flaggat för nyårsdagsbrunch och det lät förstås himla trevligt, så på nyårsdagen trampade vi dit, bara för att mötas av ett ivrigt skakande huvud och ett pas possible med förklaringen att de var tvungna att städa efter nyårsfirarna från kvällen innan. Så vi drog till havs istället,

betraktade spår efter höstens stormar,

åt lunch och flanerade en stund innan vi vände hemåt igen.

Havet ändå. Älskar den sävliga stämning som råder vintertid på de annars så stimmiga semesterställena. Lika ocharmigt solkrämsosande som det är på Valras Plage i juli, lika vackert är havet och stranden där i januari.

Himlen är languedocblå oavsett årstid.

Men nu har vi lämnat Murviel för den här gången. Tidigt igår morse, innan solen gått upp, fick vi ge oss iväg.

Ett igenbommat murvelhus i bittertidig morgon…

Det är ovant men så blir det när tågen strejkar och ingen skavstakärra finns att tillgå. Det fick bli buss till Barcelona istället.

Vi bara råkade ställa oss rätt! Informationstavlor är för veklingar.

Fyra timmar i en inte alldeles angenämnt doftande flixbuss men med vackra vyer över Pyreneerna utanför rutan tog oss smidigt dit vi skulle och med flera timmars marginal till planets avgång.

Samma Pyreneer, fast ovanifrån,

följde med en bit på väg och jag hann börja vänja mig vid tanken på att snart landa i svensk januari igen. Där väntade S och lilla lurvet Kerstin, som fick följa med hem till Tjörn över natten. Dem hade jag ju inte fått träffa nu om jag hade stannat under den languedocblå!

Hon växer så det knakar!

Bra saker både här och där. Inte samma, men viktiga.