I år har jag inte hunnit fundera över att det snart är 17 oktober igen. Dagen då livet för mitt sjuttonåriga jag stannade för en stund. Det sköljer över mig nu, bäst som jag står och beundrar de sovande gossarna på min prinskalender.

Jag minns tidig morgon.
Jag minns min syster.
En ihopkrupen, sliten mamma.
Jag minns iskylan som spred sig från magen och ut i resten av min magra tonårskropp.
En pappa som inte längre fanns.

Åren av sjukdom och ständigt omkullkastat hopp var över.
Varje år överrumplas jag av hur stark sorgen för en stund blir just den 17 oktober. Det lämnar mig inte. Det återkommer varje oktober. Den gör riktigt ont och jag gråter. Känner mig nästan fånig – det är ju så länge sedan!
Var det kanske för att den sjuttonde närmade sig som gårdagen kändes vemodigare än vanligt? Mindes kroppen iskylan medan huvudet inte riktigt hängde med?
Det handlar förstås inte om en rå, ohanterlig sorg; det är trots allt 42 år och en stor del av ett vuxenliv sedan.
Istället är den fin.
Pappa finns med mig i mina tankar.
Han är en stor del av den jag är.

Den del av mig som är tokoptimist, sentimental, som älskar att ha många omkring mig, som blir ledsen av att inte kunna vara glad; som helst vill blunda för det som är svårt. Livet har förstås lärt mig att en sådan hållning inte alltid är möjlig. Jag förstår naturligtvis också att min pappa inte var bara det. Att han, som alla andra, hade mindre roliga sidor.
Kanske idealiserar jag honom för att försvann ur mitt liv när jag fortfarande var arg tonåring? För att jag så länge slet med dåligt samvete över att jag var så arg på hans sjukdom och därmed på honom?
Nu sitter han iallafall där, stadigt; en älskad pappa på en minnespiedestal. Och oktobersolen är magisk på vår ö denna oktoberlördag och jag har skrivit av mig vemodet. När kaffet är urdrucket skall jag gå ut och ansa hängsälgens kjol, som efter sommaren som var, breder ut sig över täckbarken.

Pappa får hänga med. I tanken – den som ändå är så trygg och fin att ha.