Under vår senaste vistelse i Murvelhuset kom vi oss iväg på åtminstone några utflykter – en av dem till fascinerande Cirque de Navacelles.

Jag har länge velat åka dit men det har liksom inte blivit av. Jag nämnde visst just denna utflykt i mitt senaste inlägg men tillvaron låter mig inte riktigt ägna tid åt bloggkrafsande i tid och otid. Men nu så.

Jag vill nu varna för en passage om elbilar; vad nu det har med Cirque de Navacelles att göra! För den tålmodige kan dock just dettta kanske klarna så småningom.

Vi har nämligen skaffat elbil och är galet nöjda. Med bilen, vill säga. Och körkomforten, liksom med känslan av att ljudlöst susa fram på vägarna utan att spotta ut en massa gräsligheter (jo, jag vet att tillverkningen av såväl bilen som batterierna den får sin kraft ifrån är allt annat än miljövänlig). Vad jag däremot inte är nöjd med är laddmöjligheterna.

Jag har varit ute på bilens tredje längre tur. Bilen har varit fram och tillbaka till Oslo, Rättvik och Stockholm och besviket tvingas jag konstatera att laddmöjligheterna lämnar en hel del övrigt att önska. Ibland är laddstationerna svåra att lokalisera och jag inser att den ordentlige (alltså inte jag!) tar reda på i förväg var laddstationer med lämpliga intervaller finns. Jag trodde verkligen att det skulle vara mer självklart utbyggt än vad det faktiskt är.

Även den ordentlige/-a kan dock stöta på patrull, när den lokaliserade laddaren är ur funktion eller upptagen av någon annan hugad eltankare. För en nybliven laddbilsägare är det dessutom en djungel av appar som måste laddas ner på telefonen innan det går för sig att ladda, för på förvånansvärt många av stationerna går det inte att bara langa fram sitt kreditkort och betala, som man gör vid en bensinpump.

Hittills har jag registrerat och laddat ner appar hos sju olika leverantörer och jag blir lika irriterad vid varje ny laddstation, för det blir sammantaget väldigt tidskrävande. Nåväl, när de hittats och 30 till 40 minuters väntan är över, går det bra att köra vidare.

Tillfredsställande?

Inte mycket.

Men jag hinner blogga!

Toabesök, en kopp kaffe och införskaffande av lite färdkost går snabbt och scrollande på sociala medier är snabbt avklarat det också. Alltså bloggar jag. Och då är vi tillbaka i Cirque de Navacelles! Om du inte hunnit tröttna på elbilspladdret, så får du nu veta vad elbilar och spektakulära utflyktsmål har med varandra attgöra; svaret äringenting alls, förutom att jag hinner få på pränt det som hunnit ligga och ruva i flera veckor, vilket måhända är en bra sak!

Vi åkte dit helt oplanerat när vi plötsligt insåg att vi hade två timmar tillgodo för en annan plan och insåg att Cirque de Navacelles var inom räckhåll. Det var lunchtid och vi tänkte att med lite flax kanske vi skulle kunna hitta något att äta i den pyttelilla l’hameau Saint-Maurice-Navacelles längst ner i den isolerade dalen. Om inte, resonerade vi, skulle vi nog överleva ändå, eftersom vi ätit en stadig frukost innan vi for.

Under alla år i vårt Herault har vi lärt oss att luncher är allvarliga saker och något som man inte bara släntrar in på ett hak för att riva av för lite bukfylla. Desto lyckligare blev vi då när vi hittade ett creperie i den urgamla, sömniga lilla eftersäsongsbyn;

Solen sken, det var lagom varmt, personalen var hur trevliga som helst och crepesen var riktigt goda.

Här finns fina och dramatiska vandringsleder som vi inte gick, däremot strosade vi runt i den lilla byn och tittade fascinerat på det vackra lilla vattenfallet, de urgamla husen och bergssidorna som omringar alltihop.

Här har tiden stått stilla och fantasin får fritt spelrum.

Vad har utspelat sig här?

Varför valde man att anlägga en by just här? På toppen av en kulle, som i fallet med traktens cirkulader, kan jag förstå men nere i en grop? Är inte det ett väldigt utsatt läge?

Det får sin förklaring när jag börjar läsa på; floden Vis som vindlar genom dalen, valde någon gång under historien en annan väg, så som floder ibland gör, och lämnade efter sig en uttorkad flodbädd som förstås visade sig vara alldeles särskilt bördig. Här bosatte sig därmed jordbrukare för någonstans skulle de ju också bo. På platån ovanför var jorden allt annat än bördig, vilket förklarar varför denna svårtillgängliga plats fick sin lilla by.

Jag funderar vidare över att platsen kanske inte väckte så stort intresse under de mer dramatiska historiska perioderna i området, för den känns som ett lätt byte utan flyktvägar, om nu någon skulle ha fått för sig att anfalla.

Under vårt besök råder bara lugnet. Det är vackert och fascinerande men jag skulle inte beskriva det som idylliskt. Trots varm septembersol, vindlande söta gränder och välbekanta stenhus känns det nästan lite kusligt att befinna sig på botten av dalen med bergväggarna runtomkring. Jag föredrar vidder och befinner mig hellre på toppen av berget än vid dess fot.

Som i en cirkulade-by.

Som i Murviel.