…sitter jag på vår alldeles nya veranda och lyssnar på stillheten.

Natten är sammetssvart, varm och trygg. Huset och dess många invånare har lagt sig men jag dröjer mig kvar, som jag så ofta gör fastän timmen är sen, och njuter av vetskapen att ensam är jag inte; jag är bara för mig själv en stund.

Tystnaden bryts av en bil utanför på gatan, en hund som skäller långt borta och av prassel i vegetationen därute i trädgårdsmörkret. Små ödlor som ilar, kanske, eller en fågel som inte riktigt förstått att det är natten? En liten mus eller rent av en råtta? Inte vet jag och inte spelar det någon roll, eftersom jag sitter tryggt på min upphöjda position på verandan. Det är märkligt det där, hur annorlunda det känns att sitta ute fast nära huset och inte på backen. De sena kvällarna förr om åren i Murviel har jag motvilligt dragit mig in i huset efter att L gått och lagt sig. Mörkret har skrämt mig lite men nu, på verandan med ljuset från köket, omsluter det mig istället.

Kvällen är magisk.

Jag är hemma.

Igår kom Bertil åkande från Chamonix med sina föräldrar och jag fick ha alla mina allra mest älskade samlade för en liten stund. Vi har latat oss vid poolen;

I full solskydds- och flytmundering!

Hårtork…

Fascinerande grus…

ätit sen lunch i svalkan under akacia-och lagerträden – på nya verandan, förstås;

Barnsäkerheten testad,

…och franska ostar provsmakade

och sedan skjutsade jag motvilligt några av finingarna till flygplatsen.

Kvällen avslutades sedan med middag, fotbollsmatch som Tyskland vann och stilla samtal medan Bertil myste bland kuddarna i sin utesäng, ungefär på samma sätt som vi gjorde både igår och i förrgår:

Torsdagsmys

fredagsmys

Hur fina är inte sådana dagar att sitta och tänka på i murvielnatten?