Tre resdygn är till ända

och jag har hunnit med en eftermiddag i huset på ön huttrande under en filt,

en jobbdag i Dingle och idag en hemmadag med distansjobb och några timmars semestersol på vår terrass.

Västkust. Svensk sommar. Oberäkneligt väder. Fjorton grader, piskande vind och regn ena dagen och tjugofem grader med slösande sol, måseskrik och en skön, mycket lätt bris ifrån havet den andra. Jag kan inte riktigt beskriva min sinnesstämning. Vet inte om det kanske är så att jag inte riktigt landat i huset på ön. Huset såg ut som när jag lämnade det efter midsommar. I år har dessutom blommorna klarat sig riktigt bra med hjälp av garnändar och en skål vatten. I fyra veckor – L kom hem en dryg vecka före mig och hann få i dem lite vatten innan jag kom hem.

Jag tycker ju om tillvaron på ön också, men ett visst vemod har ändå lyckats parkera sig och jag har höstkänning, trots att det ändå är en hel del sommar kvar. Vädret har egentligen inte så stor betydelse, utan det är den där känslan av att fångas in, att den där härliga, kravlösa – nåja, ganska kravlösa ändå – tillvaron stryps och klockan, timmar bakom ratten och en ständigt gnagande känsla av otillräcklighet tar dess plats.

Dysterkvist, moi?

Jajemän. Nåt såpass.

I stunden, åtminstone. Det brukar tack och lov inte vara så länge för ingenting av det som upptar min tid är tråkigt eller enahanda. Det är dessutom synnerligen självvalt. Ändå; allt får liksom inte riktigt plats och det bråkas och stångas om utrymmet som de alldeles för få helgerna, kvällarna och de oplanerade timmarna erbjuder.

Så vad gör jag?

Taggar ner?

Jobbar mindre?

Tvärtom. Det får bli mer Dingle och en rejäl omstrukturering av tillvaron, som förhoppningvis skall ge bättre balans än vad som varit fallet under de senaste par åren.

Egentligen är det samma sak vid varje höstterminsstart. Jag både vill och inte vill och det är aldrig arbetet i sig som ger mig lätt ångest. Bara insikten än en gång att tiden inte är min att göra med precis vad jag vill.

Egentligen hade jag tänkt skriva om det sista resbenet, om resan från Münster, om Kiel, om färjeöverfarten och om de ännu inte dokumenterade murvieldagarna men dysterkvisten vägrade låta sig tystas, så det får bli en annan gång.

Nu skall jag ringa älsklingar. Hoppas att de svarar.