Igår kväll.

L sover. Från slottsbacken hörs fortfarande musik; de sista resterna av byns årliga dockfest, Féte Petetas.

Petetas i Murviel sommaren 2019

Kvällen är som vanligt ljum och vinden har mojnat. Kvällarna när de är som allra bäst; byn som håller fest till långt in på småtimmarna, jag ensam på verandan med mina tankar, planer och funderingar. Inte det där ganska hetsiga, lätt oroliga, som lite för ofta präglar kvällarna hemma när jobb väntar dagen därpå eller när andra plikter kallar på min uppmärksamhet. Här är avkopplingen istället total.

Ikväll sitter jag också på verandan men nu är byn tyst. Det är snart helt mörkt och i huset finns bara jag. Det känns lite märkligt, fast rutinerna är i stort sett desamma; förmiddagstimmarna ägnas vanligtvis åt lite pyssel följt av en lång lunch och några timmars siesta vid poolen.

Flygplatsavlämningar har det blivit några stycken och imorse släppte jag av L. De där turerna till Montpellier har i år fått inbegripa en och annan sväng inom Ikea för att komplettera utrustningen till köksrenoveringen. Det blir raska vändor med inköpslista i handen och skygglappar för allt annat som möjligen skulle kunna locka till onödiga köp. Det får liksom räcka med det som verkligen behövs. En köksstomme till uteköket har jag sedan monterat och därefter, efter konsultation med min alldeles egna fantastiska köksplanerare, fått på en bångstyrig diskho.

Fast jag tappade en högst väsentlig och lite ovanlig skruv och fick ge upp att få dit avloppsrören under hon. Skall jag verkligen behöva åka till Ikea en gång till för något så bagatellartat?

Nåväl, det löser sig säkert.

Occitanska förmiddagar kan annars också inbegripa fjärrintervjuer med nya medarbetare, mejlkoll och telefonsamtal som behöver klaras av. Då släpper semesterkänslan för en stund men jag tror att jag har lärt mig att styra just sådana måsten till specifika tider. Då störs inte det ekvilibrium som jag annars vaktar på så noga.

Eller så innnebär förmiddagar turer till havet innan horderna anfaller. Les Falaises är ännu så länge den plats jag tycker bäst om; klippor som liksom skivats ner i havet och bildat naturliga trappsteg och avsatser;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen het sand i sandalerna och, trots allt, färre badare, eftersom platsen inte lämpar sig för vare sig barn eller för dem som hellre vadar än hoppar ut i vattnet.

Det är dessutom en geologiskt fascinerande plats, också för den som har ytterst begränsade kunskaper om de avtryck naturfenomen lämnar efter sig. Falaiserna, eller klipporna, är resultatet av vulkanisk verksamhet för mellan 700.000 till 800.000 år sedan men hur jag än letar efter geologisk information om dem på nätet, så går jag bet. Jag hamnar på turistsidor, oavsett övriga sökord, så fort ”Agde” nämns. Naturistcampingen, hotellen, restaurangerna, vattenlanden, stränderna, kommunikationerna och ”allt jag behöver veta om Agde”. Utom just platsens dramatiska och spännande historia, såväl geologiskt som kulturellt. Jag får helt enkelt återkomma när jag lyckats ta mig igenom turistbruset som omger Agde.

De gör inte platsen rättvisa, de där skräniga turistsidorna. Agde och Cap d’Agde fascinerar mig och där är svindlande vackert bara några minuters promenad bortom semesterkomplexen.

Hur kommer det sig att det så uppenbart intressanta med platsen inte får utrymme på turistbyråernas hemsidor? Är jag kanske dålig på att leta?

I vår by finns en duktig geolog. Jag skall be henne undervisa mig. Jag skall, alltså, be att få återkomma med mer fyllig information vid ett annat tillfälle!