Etiketter
barnbarnet, jubel och glädje, reseberättelse, stickad babykofta
Älskade, älskade lilla alldeles nya barnbarn! Tänk att du är här nu. Som vi har väntat – med hjärtat i halsgropen tills beskedet äntligen kom! I tanken har du följt med mig överallt i flera månader redan. Jag har fantiserat om dig, längtat och stickat många maskor på en ljusblå kofta till dig. Det blev en berest kofta. Den har vuxit fram i mina händer tvärs över Sverige, genom Danmark, i många mil på tyska vägar med jättesnabba bilar och genom Frankrike.
På autobahn på väg till morbror i Heidelberg
Tröjan övernattade i Hanstedt och Heidelberg och rullade vidare till Nimes och påvarnas Avignon. När du blir lite större kan du be din morfar berätta allt om lustiga farbröder med tehuvor på huvudet och som bodde i ett jättestort palats invid en berömd bro i just Avignon. Han vet allt om de där farbröderna. Om bron invid palatset finns en sång – den kan du lära dig sedan!
Koftan blev klar under ett svenskt parasoll vid en fransk pool och jag kan lova dig att det blev varmt! Solen gassade och din gamla mormor fick bada flera gånger och däremellan sitta med tårna i vattnet för att svalka sig. Men så tänkte jag på dig och då gick det undan med koftprojektet, må du tro!
Det var ett sjå att se till att din kofta inte hamnade i vattnet den med, så den fick ligga i en väska medan den växte fram. Lite bökigt var det att sticka med händerna i en väska men vad gör man inte? Väskan, den köptes en gång för länge sedan på den sista semestern som din mamma och hennes syskon följde med på tillsammans innan de blev så stora att de ville åka på egna semestrar. Tänk, älskade nya lilla barnbarn, när du blir så stor att du åker iväg på egna semestrar!
Egentligen skriver jag ju inte om en kofta. Jag berättar om min bubblande glädje över dig, förstås! Du är så väldigt efterlängtad, förstår du. Älskad långt innan vi visste vem du var där du guppade tryggt under din mammas hjärta. Att du fanns där och snart skulle komma till din mamma och pappa och till alla oss andra, fick vi veta när livet var så tungt, tungt. Vi blev så glada att vi grät, ropade högt och skrattade om vartannat.
Tankarna på dig gjorde oss starka. Glada. Fulla av förväntan.
Nu är du här.
Allra finaste lilla hjärtat!
Välkommen!
Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära. Du kommer att ge dig ut på äventyr, växa och bli stor. Mormor – DET ÄR JU JAG, TÄNKA SIG! – sitter nog under sitt parasoll och väntar på dig. Kanske stickar jag en och annan tröja till och tänker på dig vid varenda liten maska. Och jag lovar; jag kommer bara att sticka jättemjuka tröjor, för det har jag lovat din mamma!
Murvielklotter 