Det är helt vindstilla nu. Och alldeles tyst och stilla. Ensamma ugglan har slutat hoa, ingen trafik hörs från gatan och det är alldeles stjärnklart. Eller var stjärnklart; jag somnade ifrån mitt bloggande och nu skiner solen igen.

Dag ett av två är till ända och när jag till slut kröp ner under täcket, kände jag i både rygg och fötter att dagen varit fylld med allehanda göromål. Idag fortsätter jag, för det är inte klart ännu. Blir torsdagskvällen lika fin som den igår, skall jag sitta ute på den nysvabbade terrassen och sippa på ett aldrig så litet glas rosé vid det nyligen teakoljade matbordet.

Där skall jag ägna mig åt att beundra solcellslamporna som jag hängt upp i träden lite här och där.

Inhandlade på Rusta för en spottstyver är de och de gör sig riktigt bra i bladverken.

Det är som vanligt mycket fix i trädgården och på uteplatserna när jag kommer ner men den här gången är det mycket jag inte kan göra, eftersom det fraktas sand och blandas betong fortfarande och av sådant blir det ganska skräpigt.

Nya växter har dykt upp här och där, planterade av Bertrand och Benjamin. Den här gången är det betydligt torktåligare växter, eftersom de törstigare sorterna inte riktigt orkar leva när vattentillgången är opålitlig. Den här knasbollen har till exempel gått i blom:

Vet du vad det är?

Det vet jag men jag säger’t inte! Du får gissa.

Kanske lägger jag upp en bild på hela växten i ett annat inlägg och då om inte förr, kommer du säkert att känna igen den.

Terrasseringen fortsätter att prunka och ett blålila blomstervattenfall väller över stenmuren, precis som Bertand hade tänkt sig. Att blommorna är blå är ingen slump; de skall härma ett vattenfall och här och var i muren har Bertrand låtit stenarna ”rasa” för att också de skall leda tankarna till rinnande vatten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trädgårdsdesign minsann!

Onsdagens eftermiddag ägnades också åt Mélina Rochard från Pays Haut Languedoc. Hon dök upp med penna och block för att intervjua mig om vad som är viktigt för just svenskar när de köper sig ett maison secondaire i Languedoc. För visst har turistbyråerna noterat att vi blir allt fler och Mélina ville veta vad som drar och vad som är viktigt för oss när vi sätter nyckeln i dörren till våra hett eftertraktade gamla stenhus. Borgmästarna i byarna runt omkring intresserar sig också de för Mélinas projekt och vill veta vilken sorts service som är viktig. Som jag hört så många gånger förut, finns en aldrig så liten tacksamhet över att vi dundrar in och räddar de gamla byhusen från förfall. Handlar mycket gör vi också, det har de märkt.

Mélina klev rakt in i vårt work in progress i köket och jag fick tillfälle att berätta om det generellt sett stora renoveringsintresse som präglar svenskarna. Så pratade vi vidare om varför så relativt få svenskar bosätter sig vid havet och det ledde oss till samtal om hur viktigt det är att byarna lever året om och att avståndet till närmaste strand ändå inte är så stort.

Hur vi får fram information om intressanta event och utflykter var en annan fråga som dök upp. Lite förläget återkom Mélina gång på gång till hur både hemsidor och nätuppkoppling har en viss utvecklingspotential. Jag visade henne alla facebook-grupper och instagramkonton jag använder mig av för att hämta information och det fick henne att höja en smula på ögonbrynen. Minsann; är det där de behöver synas? Jodå, åtminstone för att nå oss medelålders, bekräftade jag.

Ser vi oss som turister eller som halvtidsboende var nästa fundering? Som både och, kom vi fram till.

Brukar vi ta med gäster på utflykter i environgerna och vad visar vi dem  då?

I en dryg timme blev vi sittande medan vinden utanför drog vidare. En simtur blev det när hon tackat för sig och sedan tog jag itu med att olja in matbord och släpa prylar uppför trappor. Jag borde kanske inte men sådant tänker jag inte på när ivern drar tag i mig. Och nu, efter en natts sömn, är jag fit for fight igen!

Jag åker motvilligt hem imorgon. Sextioåringar och nittioåringar skall firas och jobbsäckar skall knytas ihop. I en blomvas på frukostbordet får ansade rosenkvistar mellanlanda en stund

innan de hamnar på komposten jag inte har men absolut behöver. Jordgubbarna från Portiragnes är nästan oanständigt goda tillsammans med krispet från Susannas granola,

och kaffet… himmelskt är vad det är när det får avnjutas med utsikt över murvelträdgården.

Tramontanen skickar nu små förtrupper igen, så det riskerar att bli ännu en blåsdag. Men luften är varm, himlen omöjligt blå och jag kan inte tänka mig en bättre plats än denna. Nu ska jag puttra vidare med mina bestyr och tänka på alla sommarfirare som snart intar hus och trädgård. Tror minsann att jag rentav är löjligt lycklig, just precis nu.