Blommande mandelträd, vita, blommande mattor under de ännu så länge kala vinstockarna, blåa himlar och rapporter om dubbelsiffriga temperaturer fyller mina frankofila vänners bloggar och facebookuppdateringar. De riktigt pöser av belåtenhet. Delar med sig av den där alldeles speciella glädjen som kommer av att ha tillgång till allt sånt; av att ha lyckats ordna det så vist för sig. Det kan ju väcka viss avundsjuka.  Rapporteringarna kan ju, ytligt sett, te sig oviktiga och rentav världsfrånvända. Som att de lever skyddade från allt det där jobbiga som är vanliga livet.

Snögloppet.

Långa dagar på jobbet.

Alldeles för korta helger och gråa dagar.

Sjukdom, olyckor och oro.

Att livet är livet, också under den blåaste av himlar, är lätt att glömma bort men efter snart två år som lycklig ägare av murvelhuset, har jag gång på gång tvingats inse att detta faktum i sig inte garanterar något annat än att det finns där och att det gör mig lycklig. Med jämna mellanrum. Däremellan har tillvaron spelat både mig och flera av de nyfunna vännerna i Languedoc åtskilliga spratt.

Älskade åldriga föräldrar blir sjuka, frisknar till eller lämnar oss, någon kör på stenar med sin cross och skadar sig illa, sjukdomar ställer sig i vägen för ett hett eftertraktat eqvilibrium och jobblivet krånglar och ställer till det.

Allt på en gång. Hela tiden. Vi har blivit duktiga på att njuta av stunderna, alla vi languedocvurmare. Som tur är.

Nu återstår elva dagar innan jag och L är på plats i Murviel igen och jag tänker njuta. Fara runt med min kamera, prova vin på nya slott och låta allt som varit rinna av mig för en stund.

Det får nog bli så att vi påskpyntar innan vi åker hem, så att huset står redo när vi kommer ner till påsk. Längtar redan efter påskalunchen hos herrskapet H – det brukar vara föredömliga tillställningar i deras chateau!