En väldigt smidig och snabb färd Béziers-Skavsta är avklarad och nu är det andra klädespersedlar som hänger på min kropp. Jag tyckte jag klädde på mig bra imorse innan jag lämnade murvelhuset, med gympaskor, småstrumpor, långbyxor och en långkofta över armen men ack så jag bedrog mig. Det är sk-tkallt i Stockholm!
Så jag drömmer mig genast tillbaka, förstås:
Formidabla bubblor…
Till cikadorna, de kvicka småödlorna på den varma stenväggen, svalorna som tävlar om luftrummet med fladdermössen när solen går ner över Murviel; till armar med ny kulör som plöjer det turkosbå vattnet fram och tillbaka tills det drar och spänner i muskler som legat i ide sedan förra sommaren.
De där middagarna ute medan mörkret faller…
Oftast tillbringas kvällarna med andra som delar min begeistring över platsen som vi har den stora, stora ynnesten att få kalla hemma. I mitt fall en tillflyktsort då sjätte våningen är för högt upp, för långt norrut, befolkat av alldeles för få älsklingar och bara för mycket vardag.
Jag fick skjuts av trädgårdsmästare B till flygplatsen imorse. Jag känner mig väldigt omhändertagen, fast på ett försynt och försiktigt vis. Är det månne så att den där ensamma damen – dvs jag – på byns huvudaveny ger våra franska vänner lite huvudbry? Månne måste hon inte tas om hand lite? Oavsett hur det förhåller sig med den saken, så känns det så tryggt, så fint och det får mig att känna mig -oss! – inte bara accepterad utan också välkomnad in i bygemenskapen.
Sitter jag rentav här insvept i min tröja och längtar tillbaka?
Joråvars. Fast nästa vända tar jag med mig L och vår glada hund och inväntar besök av några av mina bästa. Då blir den gamla damen i grannhuset glad också. Hon frågade efter hunden och undrade bekymrat om hon mår bra, härom dagen. Så sken hon upp när jag kunde berätta att hon snart kommer att lufsa runt i trädgården och skrämma bort traktens katter.
Murvielklotter 