Det rusar förbi utanför mitt TGV-fönster, landskapet som har blivit ett nytt hemma för mig. För det mesta har jag sett det genom mitt bilfönster men då är det förstås mest fokus på vägen. Jag hinner ändå se hur landskapet skiftar och hur det går en tydlig klimatgräns strax söder om Lyon. Vinodlingarna hänger med ett tag medan vegetationen i övrigt snabbt ändrar karaktär från typiskt medelhavskt till mer mellaneuropeiskt. Det är vackert det med. Bitvis idylliskt, rentav, men utan att ta tag i mig på det sätt som garriguen, bergen, olivlundarna, akaciorna, lagerträden och cypresserna gör.

Två murvielveckorär till ända och S sitter på ett plan på väg till London, där studier skall avrundas innan hon återvänder till sina svenska hoods igen. L är den som stänger huset den här gången, innan han är tillbaka på ön tillsammans med mig.

Det är väldigt svårt att lämna murvelhuset och veta att det dröjer två månader innan det är dags för sommarvistelsen. Det är för lång väntan. Jag far ner för en blixtvisit i slutet på maj men det räknas liksom inte. Då skall jag bara ner och inspektera och förhoppningsvis ställa iordning efter betonggjutningen vid poolen. Kanske finns också en liten chans att köksstommarna, monterade av S och E, har kommit upp på väggen då.

Jag tänker att kanske Francois bestämmer sig för att tidigarelägga sin del av jobbet när han ser hur mycket som hunnits med…?

Jag skall också fixa handtag, träbehandling till bänkytorna, konsoler till vägghyllorna, och hinna med en köksplaneringsträff till för att säkerställa att alla detaljer ramlar på rätt plats. Vår snälle elektriker behöver jag försöka få fatt på också, så att strömbrytare kan flyttas och uttag till köksön ordnas. Det senare tarvar för övrigt en hel del detektivarbete med hjälp av Google, Pinterest och diverse inredningsblaskor. Där har nya tankar vuxit fram, nämligen, sedan L påpekade den egentligen uppenbara nödvändigheten av eluttag vid köksön. Det lär trots allt tillredas en hel del med hjälp av allehanda köksmaskiner just där. Tips mottages dessutom tacksamt!

Trots att vi ruvat på köksplanerna i många år redan, så dyker det upp nya idéer och lösningar hela tiden och nu är jag tacksam över att det har fått ta så lång tid. Det känns ordentligt genomtänkt till slut. Att vi sedan gör arbetet i två omgångar är säkert också bra; efter en sommar med många gäster i huset och med den nya delen klar, dyker det kanske upp nya klurigheter att ta ställning till. Långsamt men rätt hoppas vi på, hellre än fort och fel.

I höst blir det dags för resten av köket och har jag riktigt ordentligt tur, så kanske jag får med mig hugade målare, som hjälper mig få rätt färg på de trärena köksluckorna.

Åsså kanske jag kan snika till mig ett par instruktionstimmar av Maison de deux, så att det blir lagom mängd färg i strykningarna. Provluckan fick inte godkänt, nämligen. Anneli tog sig för pannan, himlade med ögonen och väste fram ett uppgivet men jag har ju lärt dig!, när hon såg det tjocka lagret färg på den arma provluckan.

Jag ursäktar mig med att det var mörkt när jag målade och att penseln var hård efter en tidigare målningsomgång.

Sådär går tankarna medan en lång resdag snart klarats av när jag om en liten stund kliver på planet till Göteborg. Det blir alltid lite meckigt att ta sig från Murviel till Göteborg. Men helt fel är det inte att, precis som med landskapet utanför tågfönstret, kunna njuta vidare av scenerierna utanför flygbussfönstret i Paris. Mumma för en hus- och fönsterkramare som jag!

Trots regnet.

Eller kanske i ännu högre grad just därför?

Jag blev lite sugen på att stanna, rycka åt mig en låneelsparkcykel (visst är svenskan magisk med sina möjligheter till sammansatta ord?) och susa nerför avenyer, alléer och rue-ar  med stopp för näringsintag och dryck på trevliga uteserveringar med jämna mellanrum.

Men det får bli en annan gång. Det finns annat som pockar på uppmärksamhet hemmavid.