Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.
Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.
Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.
Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik
Bignonen tar över entrétrappan på nolltid
och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.
När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.
Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,
När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…
där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen
och där skapar vi minnen tillsammans.
Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,
men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.
Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.
Murvielklotter 