Det är kväll igen på vår terrass; midsommardagskväll. Den är renspolad och ytterligare piffad. Två plantor fick följa med hem från torsdagens tur till Ikea och nu står de och tuppar sig i ett tidigare tomt och trist hörn.

Det är stilla nu. Nyss rådde total kakafoni när cikador, svalor och diverse andra fåglar slogs om syret i den snabbt mörknande kvällen. Kyrkklockorna stämmer in också och jag blir sittande och bara lyssnar. Filmar gör jag för all del också; för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om.

Det är lika fascinerande varje gång när allt tystnar samtidigt. Tornsvalorna som försvinner in i sina nattläger, fladdermössen som har jagat klart och cikadorna som flöjtat ut en sista skarp gnisselsalut.
Midsommardagen har varit stilla, kravlös och varm. Kontrasten mot gårdagen, då murvelträdgården stimmade på det sätt som den gör bäst, har varit monumental. Ett tjugotal vuxna och ett gäng badglada barn firade midsommar med en för-barnbarnsapéro,

följt av knytkalas med idel traditionstyngd svensk midsommaraftonsmat.

Bara tidpunkten för frosseriet var en annan än vad som är typiskt för midsommar, för vem vill äta sill mitt på dagen i en värme som svensk sommar faktiskt i stort sett aldrig kan mäta sig med, hur ”bra” sommaren än är? Den där värmen är svår att riktigt förklara, i synnerhet som vädret härnere varit så ombytligt som det varit de senaste veckorna. Det har varit stadigare väder uppe i norr och under min korta sejour på västkusten härom veckan, kunde jag förstås konstatera att det var väldigt varmt och skönt.

Och ändå är det inte den där omslutande värmen, den som känns så pålitlig och självklar att du till slut alldeles glömmer bort tröjorna, som skuffas allt längre in i garderoben.

Jag är hemma i Murviel. Det är så väldigt vårt. Tryggt, vackert, vänligt. Vi har varit här i allt längre perioder de senaste åren och vardagen smyger sig därmed på mer än vad den lyckats med tidigare. Jag gråter inte längre av lycka när jag ser vår by i fonden när vi kör över krönet vid Corneilhan. Euforin har blivit till trygghet. Allt är välbekant och i allt väsentligt förutsägbart.

Behovet av det sista är något som blir alltmer uppenbart för mig. Jag har till slut påverkats mer än vad jag förstått av alla förändringar, som jag både iscensatt själv och som skett utan att jag kunnat påverka dem.
Jag blir långsamt piggare men återhämtningen låter sig inte forceras av min medfödda otålighet och jag tvingas resignera inför det. Men det gör mig lite vemodig och rentav lite blödig. Jag längtar efter alla i den växande barnbarnsskaran och precis som under pandemin, känns återigen avståndet mellan Sverige och vårt franska paradis kanske onödigt stort. Det är smått bisarrt att ha ynnesten att sitta mitt i allt det drömmiga och samtidigt nås av nyheter om ett Ryssland som bara blir galnare för varje timme som går. Det går inte att tänka bort. Jag försöker låta bli att nyhetsknarka hela tiden men det är svårt. Mina kära vill jag ha nära när omvärlden är allt annat än förutsägbar.

En tyngd som inte fanns där förut håller min genetiska optimism i schack numera.
Kanske är det bra? Bara jag hittar ett sätt att införliva den med det som trots allt är jag, så ska det nog kunna landa så att jag kan återgå till att tidsoptimistiskt fylla tillvaron med allt som gör mig glad igen.