De åkte för en vecka sedan, barnen och deras päron. Jag var rastlös redan efter en halvtimme. Inga badleksaker behövde plockas upp ur poolen, inga mellis, luncher, mellis igen, middagar eller läggningar behövde styras med. Det blir snabbt rutin av sånt och rutiner är trygghet. Jag blev lite vilsen, även om det för en liten stund var skönt att sjunka ner och ägna sig åt navelskådning medan minnena på näthinnan pockade på uppmärksamhet.

Vi vilade, förstås, varvat med att städa ur, plocka och tvätta. Överallt hittade jag spår efter de små; en napp under soffan, en soltorkad tomat under mattkanten (inte en sådan du köper dyrt i butiken, utan en kvarglömd-i-solen-dito).
Tydliga spår av Brors och Noels lek med Dymon hittar jag på kaklet i gästtoan;

Det, liksom leksaker, små klädespersedlar som blivit kvar och minnet av pärlande skratt fick mig att stanna upp, le, och ägna mig åt längt med jämna mellanrum.
Det saknas inte utmaningar under småttingarnas vistelse i Murviel men det är inte dem jag minns. Istället är jag så själaglad över att murvelhuset finns och att vi klarar att samexistera så bra.

De sitter på min näthinna, alla de vackra barnen; Bertil, Bror, Elsie och kompisen Noel.

Befolkar min iPhone gör de också. Jag bläddrar och blir bara förtjust, inte ledsen för att de åkt eller för att vi är på väg till Sverige igen, utan bara glad över det som varit.

Utan rutinernas absoluta nödvändighet och under tiden som jag varvade nödvändiga bad (det blev bara varmare och varmare …) med mina bestyr, lyssnade jag ikapp på några av årets sommarpratare – jag började skriva ett långt inlägg om det men ångrade mig. Det får räcka med att rekommendera Andreas Cervenka, Ina Lundströms livsbejakande prat, en tunnhudad Mark Levengood och för all del den gamle socialisten Göran Greider. Cervenka för att det blev ett sådant surr efter hans prat, de andra för att de helt enkelt är goda berättare.

Imorgon är vi hemma i Tjuvkil och tillbaka i svensk sommar igen. Den lär vara av ett helt annat slag än den sydfranska, eller som Bror utbrast på pendeltåget i Solna häromdagen:
– Burr, vad det är kallt överallt!
Kan jag månne ha fostrat en själsfrände och framtida vinterhatare i mitt fem-och-ett-halvt-åriga barnbarn, tro?

Det är förresten inte jättevarmt i Osnabrück heller. Som alltid går en tämligen stark klimatgräns strax norr om Lyon men redan i Valence igår kväll kändes luften något svalare, även om det var mer än varmt nog för ett ensamt kvällsdopp i hotellpoolen;

Ikväll åkte yllekoftan på inför middagen på en uteservering alldeles om hörnet från vårt hotell.

Allt är välordnat här men lite själlöst. Maten var fräsch men intetsägande och dyr. Till och med frukoststoppet längs autorouten norr om Lyon var en betydligt större kulinarisk upplevelse med pinfärska, fortfarande varma och frasiga croissanter från bageriet inne i butiken tillsammans med riktigt gott kaffe.

Åttiofem mil återstår av vår resa hem. Slipper vi köer, som vi hittills i stort sett gjort, räknar vi med att ta oss hela vägen hem.

Hunden Stina sköter sig som alltid exemplariskt och verkar tycka att roadtrippande är ganska härligt; vi är ju tillsammans hela tiden och det storgillas. Lilla fina djur🥰

Och med det säger jag godnatt; bäst att försöka vara utvilad till imorgon.