Jag åkte hem till Tjuvkil för att ägna mig åt mitt dinglejobb men mötet blev inställt och jag fick en dag hemma med hunden istället. Vi tog en liten sovmorgon tillsammans; Stina ihoprullad på min arm länge, länge,

medan jag drog täcket upp till öronen mot det rogivande, strilande regnet utanför det öppna fönstret.

Det är en stilla dag och en lycklig. Hunden lämnar inte min sida och inte jag hennes. Hon kan ju rimligen inte veta att vi skall vara ifrån varandra i nästan tre veckor och ändå är det som om vi i vår tysta kommunikation gemensamt bestämmer oss för att tanka varandra, nu när vi fick chansen och ingenting annat pockar.
Det var vindstilla, fuktigt och milt ute. Vi blev dyblöta på vår morgonpromenad, och vi njöt av alla dofterna som regnet lämnade efter sig när vi tog vår lunchpromenad; Stina med nosen i backen och jag med min i vädret. Det doftade jord, gräs, tång och hav och jag var precis där jag ville vara. Resan hem från Växjö i torsdags blev ännu en påminnelse om hur olika landskap jag rör mig mellan. Det ligger någonting i det där sättet att prata om landskapet, där jag återigen tillfälligt jobbar, som ”det mörka Småland”.
Jag konstaterade när jag svängde av E6: an till Marstrandsvägen att ljuset är helt annorlunda. Himlen är annorlunda blå och frihetskänslan när jag närmar mig havet är monumental.
Småland, å andra sidan, är skog och steniga åkrar. Min bild av just det landskapet är präglad av den litterära bild jag vuxit upp med och som handlar om en annan, betydligt svårare tids villkor. Kanske är det därför skogarna runt Växjö gör något med mig. Känslan blir smått klaustrofobisk och än en gång konstaterar jag att jag behöver vidder; ett öppet hav eller ett fjällandskap. Det senare faller dock på att det sällan är varmt nog på fjällvidderna. Men lika vackert som vid havet är det.

I Murviel är jag nära både hav och höga höjder och det är sällan jag tycker att det är för kallt.
De bästa av flera världar har jag och jag längtar till Murviel nu; inte bort från Tjuvkil, utan till Murviel för att det är en månad sedan jag åkte därifrån. Jag hoppas på att få bada i havet med Iben, äta en och annan lunch vid havet och att se murvelhuset genom ännu ett barnbarns ögon. Vi åker via Dublin(!) den här gången; inte för att det är en bra eller nödvändig mellanlandning, utan för att vi skall barnvakta, medan en uppsättning föräldrar går på bröllop.
Om jag är på väg att begränsa mitt nomadiska liv? Ser inte så ut. Världen är alldeles för full av sötisar som jag vill hänga med och som jag måste åka till för att jag skall vilja begränsa mitt resande.