Är bloggen stendöd, undrar jag? Jag tänker på alla bloggar jag följt genom åren och som antingen är helt tysta eller som bara ibland uppdateras. Min är en av dem. Från åtminstone ett inlägg i veckan under flera år, till högst sporadiska besök under de senaste åren. Jag kan inte skylla på tidsbrist, eftersom jag numer har betydligt mer tid till mitt förfogande än för bara några år sedan. Men för min egen boomergeneration är det tydligt att Instagram tagit över. Bilderna är viktigare än texten och att ha några som helst litterära ambitioner är dödfött. Jag inser att detta sista får mig att låta precis så gammal som jag faktiskt är men att vi inte orkar med textsjok längre än några stavelser känns bekymmersamt. Kan du i en snabb reel få fram annat än ett ytligt budskap? Kan du gå på djupet med ditt budskap då? Behöver du ens grotta djupare för att förmedla sådant som är viktigt för dig eller räcker det med en talande bild?

Jag tycker nog att det världsläge vi befinner oss i talar för att förmågan att ta till sig en längre text är avgörande för vår förståelse av omvärlden. Då skall vi dessutom komma ihåg att även bloggformatet har sina begränsningar och kan anklagas för att vara ett alltför snuttifierat format. Minns att det var så det kritiserades när bloggformatet fortfarande var relativt nytt.
Min egen murvelblogg har jag med jämna mellanrum avfärdat som alltför ytlig och oviktig, för vem är väl egentligen intresserad av vilken tapet jag väljer till skjutdörrarna i min tjuvkilshall?

Ibland har jag dock låtit den bränna till. Jag har berättat om en älskad anhörigs tuffa cancerdiagnos, om min åldrande mammas hälsobekymmer, om mitt autistiska barnbarns alla utmaningar och en rad andra hinder i vägen för ett alltigenom lyckligt liv.

Jag har med jämna mellanrum känt ett behov av att berätta att inte mitt liv heller är förskonat, om nu någon trodde det. Alla de lyckliga tretton åren i det franska huset är en kuliss av lycka som genom åren dolt åtskilliga sorger. För så är ju livet för oss alla. Det skänker mig tröst och hjälper mig se de lyckliga stunderna att få dela med mig av dem här, från mitt ”happy place”. När tankarna får löpa friare blir åtminstone mina textsjok längre än vad andra metaformat tillåter, oavsett om jag berättar om sådant som gör mig glad eller sådant som är svårare.
I en knapp vecka har vi nu varit i Murviel men det känns som längre. Huset är så självklart och älskvärt vårt och det går inte att beskriva hur mycket jag alltid längtar efter det. Vistelserna har på senare år varit kortare än vad jag hade önskat och det känns som om jag behöver återerövra hela paketet; prioriteringen av vistelserna här, det faktum att det är i Murviel vi helst vill vara. Vi leker lite med tanken att vi nästa senhöst/vinter skall ha vår bas här istället för i Tjuvkil. Vi tycker att Tjuvkil också är underbart och att vi skapat oss de bästa av två världar men kanske vi skulle kunna låta någon hugad ta hand om vårt svenska viste åt oss under några månader? Hur mycket jag än tycker om vårt lilla radhus, är det ju trots allt svenskt vintermörker även utanför tjuvkilsfönstren.
Jag har skurat vår murvelveranda, lagt på en duk på det gistna bordet, hällt upp ett glas apérovin och sitter i skuggan under vår pergola med det stora akaciaträdets frodiga och färska lövverk försiktigt prasslande i en knappt förnimbar bris.

Himlen är blå och dagen är varm nog för att kunna sitta i skuggan. Det har varit en extremt blöt vår här i år och tecknen på det var många när vi kom ner för några dagar sedan. Muren under terrassen hade stora mossbelupna fält där vattnet runnit och även om jag fått bort mossan, kvarstår viss missfärgning.


Mina naglar och nagelband är gröna av växtsaften från allt ogräs som jag rensat,





men tillfredsställelsen över vad jag lyckats rensa bort och hur fint det väldigt snabbt blev, påminner mig om att vi faktiskt löpande ser till att både hus och trädgård är omhändertaget, annars hade arbetet varit precis så oöverstigligt som det i förstone såg ut.
Igår lade Alexander sista handen vid poolöppningen för säsongen och idag tog jag ett första dopp. Snabbt i och snabbt upp, för varmt är vattnet inte ännu.

Men kom igen om några dagar, när de första tempererade simtagen skall tas!