Det har sina sidor att vara med franskt maison. Med all glädje över dess blotta existens följer också ofrånkomligen en del bekymmer; stora ibland, som fullständigt förödande och kostsamma vattenläckor. De flesta orosmoln är dock dessbättre mer bagatellartade och tämligen lätt avhjälpta.
Naturen gör precis som hon vill. Hon låter vildvinet göra skäl för sitt namn och ta över snabbt som ögat; Hon förvandlar vår trappa vid entrén till ett veritabelt törnrosasnår;

och med hjälp av solen och vinden sliter hon sönder pergolatak på mindre än ett år;

så fransar hon upp vår ganska så nya markis liksom hon ser till att parasollåtgången genom åren rentav blir lite spännande – skall det gömma sig ett getingbo när det fälls upp för första gången efter vintern eller skall det visa sig att solen bränt tyget så skört att det gått hål?

Ibland, det skall erkännas, känns det som något av ett sisyfosarbete att hålla förfallet stången. Inledningen av den senaste vistelsen kändes faktiskt inte så lustfylld som jag är van vid att den gör. Jag är tröttare än vanligt efter den svenska mer än halvårslånga och nyligen avklarade flyttkarusellen.
Nu är allt jag vill bara att toffla runt och njuta, så då har jag gjort det också och bestämt mig för att det är charmigt att naturen inte låter mig kontrollera allt. Den är vild och gör som den vill. Lev med det, liksom.

Nu är jag tillbaka i Sverige för några dagars jobb. Här är lika varmt som i Murviel men soligare. Jag flög hit i ett mindre än halvfullt Ryan Air-plan, ett faktum som gör mig lite orolig; kommer rutten Sthlm-Béziers att försvinna igen, om vi inte är tillräckligt många som utnyttjar den? Rutten är smidig som tusan och prisvärd. Lilla flygplatsen i Béziers är fortfarande mer som en busshållplats än som en flygplats och vi tar oss snabbt dit och därifrån med murvelhuset som bas. Att rutten numera utgår från Arlanda och inte Skavsta, är också ett stort plus, eftersom Arlanda från vårt perspektiv är mer lättillgängligt, trots att vi har vår svenska bas på västkusten.
Den här korta vändan hinner jag bara med jobbet och kommer inte att hinna träffa någon. Det känns konstigt och till och med lite dumt men jag tvingas inse att jag inte lyckas klämma in mormor-farmor-dotter-vän-mosterskapet nu. Geografin ställer sig i vägen för det. Att susa förbi Ulriksdal med Arlanda Express kändes mer än märkligt. Där skall man ju hoppa av, ju! Vara med prinsar och en liten Elsie!
Men jag njuter av vårt radhus och de ljumma kvällarna på terrassen. Jag hejar på grannar och tittar på havet. Det är fint att inse att det blivit så bra här i Lycke – vår postadress är Lycke. Visst är det ett vackert ortsnamn?
Det bästa av två världar har vi. Jag omfamnas av det och känner mig trygg, jordad. Utanför kan det blåsa, både bokstavligt och bildligt men i Lycke och i Murviel kan jag vila och finna ro. Mina två ”hemma”. Väsensskilda men lika fina.

Det doftar sommar och jag har klippt vår lilla gräsplätt,

liksom rosen och lavendeln bredvid mig, där jag njuter kväll i min vilstol medan de skickar iväg ljuvliga doftpuffar.

Jag njuter av fräschören, ljuset och vilken skyddad liten minioas vår terrass blivit. Ingen ser mig i mitt lilla hörn men grannarna är nära och jag hör dem i bakgrunden.

Imorgon lämnar jag igen. Det känns bra. Lika bra känns det att veta att det är det här jag så småningom återvänder till.

Murviel och Lycke. Två stycken hemma.