… blev det till slut. En sådan som bjuder på dallrande värme dagtid och ljummen dito när det börjar bli kväll. Jag har landat på min terrass för att avsluta dagen, efter åtskilliga timmar nedsänkt i vatten varvat med lite jobb i skuggan ute i trädgården.

Jag hade tänkt hinna med en tur till snickaren i byn för att diskutera dörrar men det var helt enkelt för skönt att bara skrota runt i trädgården och varva småfix med feelgood-läsning vi kanten av den turkosa. Det är vansinnigt skönt men helt kan jag inte koppla av. Intensiva dagar väntar och jag måste vara väl förberedd. Jag är det egentligen redan men det hjälps inte; njutning av det slag murvelträdgården bjöd på idag är ju nästan oanständigt. Lite sådär, inte skall väl jag?!? Får jag verkligen?

• 

• 

• 

Av den planerade längre vistelsen blev det som bekant hackemat och det gör att den totala avkopplingen inte infinner sig. Nu är inte det hela världen, för den räknar jag med att få i sommar. I Murviel liksom på Tjörn, med avstickare lite hit och dit även där uppe i norr.
Om måndagen varit lugn, även inräknat några timmars jobb, var gårdagen lite mer aktiv. Jag for till marknaden i St Chinian för första gången på nästan två år. Förra sommaren vågade jag inte med covidmolnet hängande över oss på ett annat sätt än i år. Men nu var allt sig precis likt, om man bortser från de förhatliga ansiktsmaskerna.

Myllrande folkliv, fullt på parkeringarna, härligt caféhäng och ”min” tvålfarbror på plats.

Jag köpte många tvålar, liksom för att kompensera för att jag inte haft möjligheten på så länge, sedan traskade jag vidare, köpte presenter och insöp lyckligt atmosfären. Jag funderade inte ens på om folk höll avstånd, tänkte inte på viruseländet över huvudtaget där bakom min mask. Det kanske var obetänksamt av mig, men också befriande. Trots allt tror jag inte att jag var oförsiktig; det lätt ängsliga beteendet har liksom naglat sig fast utan att jag riktigt förstått att det är så det blivit.
Efter några söndagstimmar hemma, for vi sedan vidare till Alignan du Vent för en nationaldagsapéro hos Inger och Börje. Där satt vi och njöt i skuggan under wisterian,

medan Stina gick på upptäcksfärd på egen hand i deras smått magiska trädgård.

Både jag, L och vovve var mycket nöjda med den utflykten!

Samtidigt som bykyrkans klockor slog tio, tystnade gatan och fåglarna likaså. Det är som på en given signal, det där. Tornsvalorna kvirrar, dyker och fyller skymningstimmen med sin högljudda låt men när mörkret tar över, så stannar all aktivitet upp. Cikadorna har inte kommit upp ur sina hålor ännu; riktigt så varmt har det inte hunnit bli och lite kan jag sakna dem. Deras gnisslande gör kvällarna trygga, liksom hemtama.
Snart åker vi hem. L och hund i bil och jag med flyg för att hinna hem till alla aktiviteter. Först åker vi och tar PCR-test inför våra respektive resor. Jag behöver det egentligen inte men tänker att jag lika gärna kan ta det innan avfärd istället för på hemmaplan, där det rekommenderas såväl test som karantän efter hemkomst. Och sen test igen. Testlistan börjar bli lång i min covid-app i telefonen…

Två är positiva; en för pågående infektion i mars och en för antikroppar 1 maj. I övrigt har testerna varit så negativa de kan vara.
Det blir en hattig murvelsommar i år, mest på grund av roliga saker framöver men visst hade jag föredragit en oavbruten majvistelse. Och framförallt en frisk mamma.
En linneskjorta fick jag till slut på mig mot kvällssvalkan men nu har jag dragit mig in i huset. Det är trots allt inte högsommar med franska mått mätt riktigt ännu. Men nästan!