Nu är det sommar på ön. Det är en märklig känsla. Det är nostalgi fast ändå inte. Hela denna långhelg med en ledig måndag imorgon är njutning, med ändlöst långa frukostar på den del av terrassen som vätter västerut och därmed ligger i skugga under de första förmiddagstimmarna. Det är för varmt i solen, nämligen. Så minns jag inte de flesta av mina semestersomrar pre-murviel här. Istället minns jag vinden, för vilken jag aldrig riktigt lyckades hitta lä, molnen, som oftare än inte kom och gick och som lurade in mig i en dans av att ta av och ta på tröjor i min futila jakt på en sommarvärme som alldeles för sällan kom för att stanna semestern igenom.

Fast jag minns förstås också de där gudabenådade somrarna när vinden från havet gjorde tillvaron på terrassen uthärdlig. När den ena veckan efter den andra förflöt i en lojt solgassande verklighetsflykt undan en hetsig vardag. Sådan är denna nationaldagshelg. Jag har uppsökt skuggan med spanskt(!) vin immande i glaset; grannens barnkalas är på upphällningen och glada barnrop ger plats åt fågelsången igen.

En mild eftermiddagsbris.

Trippande barnfötter ovanför mitt huvud på grannens trädäck och humlesurr runt trybuskarna, som trotsat flera års försummelse och blommar som om en direktörslön lurade runt knuten.

Jag skulle egentligen ha plöjt poolvatten i Murviel i helgen men rykten om förestående flygledarstrejk fick Ryanair att ställa in mitt flyg och jag fick stanna hemma. Hemma som har blivit västkustön, åtminstone när jag är sverigehemma.

I Murviel skall terrassarbetet återupptas imorgon, trots att jag inte är på plats som planerat. Istället fick K och M hämta vårt contremarche-carrelage hos Perez utanför Béziers och vår fönsterrenoverare Annelie har lovat att vara på plats och öppna för hantverkaren på måndag. Vad vi skulle göra utan alla dessa välgörare på plats förstår jag inte. Kaos hade i alla händelser hotat men nu kan det fungera ändå och jag är galet tacksam för det.

Renoveringen här på västkustön går in i nästa fas och när sista omgången färg fäst på listerna och stjärnhimmelen ovanför badkaret är på plats är allting klart med den segdragna renoveringen av badrummet på övervåningen. Jag har hunnit premiärduscha, påpekat några åtgärdsdetaljer, skurat bort byggsmuts och hängt upp gardiner.

Det är nästan klart. Det flirtar med min franska vurm och jag tycker nog att det blivit något av en romantisk dröm. Vi har gått från det här:

… till det här:

Bara stjärnhimmelen kvar att putsa till…

Och jag är riktigt, riktigt nöjd.