Etiketter
flygbur, Hunden i Frankrike, hundfnoskighet, rabiesvaccin, specialbagage
13.50
Jag skall i detta inlägg försöka skildra hundens flygäventyr i alla dess delar för att dela med mig av mina erfarenheter på ett sådant sätt som jag själv hade önskat att jag stött på när jag försökte googla fram information om hur hundar klarar strapatser av detta slag. Den hundointresserade kan därmed hoppa över resten av detta inlägg eller läsa och himla lite med ögonen åt denna min hundfnoskighet! Hade jag nog själv gjort innan jag jag blev med hund.
Det här är Wildas reseberättelse, den som började för en månad sedan när vi bokat flygresan och fått påfyllning på rabiesvaccinet hos veterinären. Ungefär samtidigt började min vånda, som kulminerade alldeles för en liten stund sedan när jag vinkade hejdå till det lilla djuret instängd i sin bur ensam i en hiss på väg ner till specialbagaget på Arlanda.
Nu ombord på planet undrar jag hur hon klarat det tjutande ljudet av flygmotorerna, trycket av accelerationen precis när planet lyfter och skakningarna i planet av landningsstället som åker in. Det lär jag aldrig få veta men kanske ändå ana när vi ses igen i Nice. Jag hoppas att det går bra.
Eftersom det är lite märkvärdigt med första resan utomlands, fick jycken sig ett bad igår kväll för att vara riktigt snygg inför mötet med alla franska doggar.
Skönt, tyckte hon och kröp sedan in i sin flygbur för lite nattsömn
. Också jag kröp till kojs i anständig tid, färdigpackad som jag otypiskt nog var redan på förkvällen. Kanske var det det faktum att jag inte fått klart besked om att hon verkligen skulle få följa med som gjorde att jag såg till att ha råkoll på precis allt annat? Kontrollfreak är jag, inser jag med jämna mellanrum.
Klockan 8 ringde telefonen och hjälpsamma tjejen på SAS, som jag pratade med i fredags fanns i andra änden med beskedet att visst får lilla vovven följa med! Frukost kunde därmed ätas i lugn och ro på en kall balkong och sedan blev det morgonpromenad med bästa J, som kommit för att skjutsa oss till Arlanda.
Väl där, skrämde terminalen för övrigt inte W ett enda dugg – hon var snarare bara nyfiken och fick dessutom skinka på fiket dit vi gick efter att vi checkat in. Personalen vid incheckningsdisken var väldigt hjälpsam och tyckte att W var en riktig sötnos. Ras efterfrågades, för en sådan liten jycke kanske man borde skaffa sig?
J höll oss sällskap också på kisspromenaden utanför terminalen och där hade det kunnat bli problem om inte vi hittat en livskraftig grästuva som trotsat stenöknen alldeles invid en perfekt lyktstolpe. Där blev det en ordentlig drill innan vi fortsatte till specialincheckningen, där den lilla älsklingen till slut alltså lämnades i händerna på bagagepersonalen efter den ensamma hissfärden.
Jag satte mig en stund för att återfå lugnet – fick ett adrenalinpåslag av det värre slaget, hur fånigt som helst – jag blev en smula echaufferad, nämligen… Sedan gallopperade jag igenom säkerhetskontrollen, plöjde fram mellan alla charterresenärer på terminal 5 och intog fönsterplats med utsikt över plattan med plan och bagage på väg in i flygplanskroppen. Bara väskor dock, ingen hundbur och då blev det lite jobbigt igen och tankarna började flyga.
Fast ganska snart kom hund och bur rullande, blev stående en stund utanför planet, där en av killarna gick fram och såg ut att prata lite med henne. Jag kunde se de pigga öronen inne i buren och dessutom konstatera att hon verkade helt lugn så långt.
Sedan bar samma kille varsamt in buren i planet och ingenting av det som skedde där nere såg särskilt skrämmande ut.
Nu stänger jag datorlocket – om två timmar landar vi och då fortsätter Wildas reseskildring.