Sen lördagskväll med skoljuridiken förhoppningsvis ett avslutat kapitel – åtminstone i sin mest intensiva form – ett öppet hus i storformat på skolan avklarat och hånfull snö utanför fönstret och jag kan höja blicken igen och på allvar sätta igång med att förbereda den nu nära förestående flytten från ältahuset. Det är inte känslomässigt vårt längre. Ingen omsorg läggs på att inreda för förestående vår. Ingen planering av nya projekt. En blick ut mot trädgården dold under tunnt täcke av pudersnö och jag konstaterar torrt att det aldrig blev av att ordna en frukostpaviljong ovanpå den gamla sandlådan/trädgårdslandet. Det hade kunnat bli trevligt.

Vi lämnar det bakom oss nu, avslutar ännu ett bostadskapitel och en aldrig så flyktig ilning av vemod far genom mig. Det går fort över för i samma stund fastnar blicken på nyinköpt litteratur om fransk inredning och vemodet byts mot förväntan. Några hundra mil härifrån väntar det gamla stenhuset på oss och ny inredning. Ibland skrämmer det mig; tänk om det blir så där besvärligt som en gång Peter Mayle beskrev sitt renoveringsprojekt i A Year in Provence. Drömmar är farliga och besvikelsen ligger och lurar.

Att hålla huvudet kallt är svårt iallafall och jag ser framför mig rader av shoppingturer till marknader och antikaffärer, helst tillsammans med lika intresserade älsklingar, där vi hittar precis allt det där som skall återge det övergivna huset den glans det förtjänar. Inte så lite romantiska blir de där fantasierna, som också rymmer slöande i väderbitna solstolar vid den alldeles egna poolen.

Om ältahuset alltid känts för modernt och nytt för en vurm för rart lantligt och gammaldags, kan jag i det över hundra år gamla byhuset leva ut alla de fantasierna. Inte behöver det vara genompraktiskt heller, för här skall det kännas avspänt och oömt. Jag har pratat om bord så rustika att du kan slänga en köttyxa i bordytan förut men sådana bord kräver en matchande omgivning. En franskt chic omgivning, till exempel.

Här hemma i nya lägenheten på sjätte våningen blir sådant bannlyst. Lättstädat, praktiskt och avskalat får bli honnörsord där och voila! så har jag skaffat mig två världar som var och en talar till den inneboende pedanten respektive bohemen som ständigt käbblar om makten över mig och mitt inredande.

Jag skall skriva ner mina tankar inför Dagen D för att kunna titta tillbaka och jämföra med hur det faktiskt blev. Det i sig är kittlande, att vi har vågat och hur det än blir kommer vi att kunna säga just det; vi kastade oss ut och har blivit många upplevelser och erfarenheter rikare.

Jag längtar! Massor.