Så är huset till sist tomt och det skall erkännas att det känns lite ödsligt men då gäller det att sysselsätta sig, vilket jag gjort. Ganska snabbt har ytterligare stenläggning i trädgården spolats ren, lakan och handdukar efter gästerna tvättats och huset svabbats, åtminstone till hälften.

Direkt efter lunchen satte jag av till La Mairie för att skriva på ännu ett dokument, den här gången för att berätta att det är vi som skall betala för vattnet i huset på Av. F. Schmidt. Men se det gick inte, eftersom Monsieur L’Eau (heter han förstås inte men han är den som sköter det kommunala vattnet) har semester den här veckan. Hmm… Därpå uppstod språkförbistring, som dock löstes med hjälp av en besökande medlem av den yngre generationen, som klev fram och agerade tolk med sin alldeles utmärkta skolengelska. Jag blir alltid en smula frustrerad när jag inte kan göra mig förstådd och tycker att det är nästan oförskämt av mig att inte kunna franska men ändå ha mage att köpa ett stycke fransk egendom…

Ska försöka lära mig snabbt som attan och får hoppas att jag inte blivit för gammal och därmed språkligt obildbar. Det är också nyttigt att vara helt solo kvist härnere, för då måste jag ju på ett eller annat sätt få fram mina budskap! Om det sen sker medelst kroppspråk i kombination med valda internationella begrepp, den ytterst begränsade franska vokabulär som hunnit bli min och tappra försök att ”franska” till kompletterande engelska och latinska ord eller med hjälp av tillskyndande tolkar spelar mindre roll. Jag lär mig en hel del ändå på kuppen. Det är så här det känns, inser jag, att immigrera till ett nytt land. Jag slipper dock alltför många kulturkrockar; det mesta känns fullkomligt naturligt och lättsamt.

På eftermiddagen ringde Bernard, trädgårdsmästaren, för att anmäla ankomst på fredag. Det känns bra att vara här då, för nu har jag inlett ett kärleksförhållande med den vildvuxna trädgården och vill bevaka att inte älsklingen tuktas alltför hårt. Fast han behövs, Bernard. De regniga dagarna vi haft har satt fart såväl på det jag vill ska växa som på det som är mindre önskvärt.

Pratade också med Ewa på Franska hus för att tillfredsställa mitt kontrollbehov och som vanligt kunde hon berätta att allt går enligt plan och att Supcaro tillsammans med Francois har koll på vårt carrelage och våra köksbänkar.

Så vad gör jag? 

Häller upp ett glas vin, kryper upp i införskaffad dagbädd och umgås en stund med Jan Guillou och hans raska norska diplomingenjörer. Funkar, trots avsaknad av alla de jag helst har omkring mig.