Etiketter

Knäpptyst utanför mitt franska sovrumsfönster, sånär som på det där ensamma djuret med det underliga, melankoliska lätet. Grodorna har gått och lagt sig igen. Jag kliver upp, det är tidigt, tidigt. En rask dusch och sedan på med de kläder jag lagt fram i militärisk ordning kvällen innan. Jag stänger de sista fönsterluckorna och får i mig en snabb müeslifrukost och kliver ut i en kyla som biter tag i min morgontrötta kropp. Nätterna är fortfarande kalla, alltså. Det är fortfarande mörkt men fåglarna meddelar att snart, snart kommer solen.

Det är något underligt med att göra saker för första gången för trots sin uppenbara självklarhet blir de små äventyr. Jag har lämnat ifrån mig nyckeln till grinden till trädgårdsmästaren och eftersom den är låst, får jag gå ut genom garaget. Där möter mig en skrämd groda – mycket grodor i Frankrike, no pun intended! – och sedan kliver jag ut på gatan i ett Murviel som ännu inte har vaknat. Det är, som sagt, svinkallt men så väldigt vackert när jag traskar ner till bussen mot Beziérs. Lite orolig är jag för att den inte ska komma men lugnar mig när jag ser att bageriet naturligtvis är öppet, så där finns min back up solution om det krånglar till sig.

Fast det gör det förstås inte. Bussen kommer, stannar på väg åt motsatt håll och chauffören ropar till mig att hoppa in och följa med runt byn, så slipper jag stå där och frysa. Vi far förbi Lèa, som redan öppnat, och en by som nyvaket sträcker på sig. Kolsvart natt har hunnit övergå i fjäskande solig dag via blå, förunderlig gryning. Det är svidande vackert när bussen och jag som enda passagerare vindlar genom vinfälten med bergen i bakgrunden.

Framme i Beziérs skiter det sig (pardon my French) och jag hittar varken flygbuss eller taxi. Hinner tänka att L aldrig skulle ha råkat ut för detta, utan ha sett till att ha varje resben välplanerad och genomtänkt. Kväver impulsen att ringa honom och traskar ut på gatan, där en taxichaufför ser min belägenhet och kommer till undsättning.

Fransmän, åtminstone de jag hittills mött, är allt annat än arroganta. Allt löser sig och jag smilar brett från öra till öra när jag firar av mitt merci, som jag för övrigt tycker börja låta riktigt franskt, om jag får säga det själv en smula halvironiskt. Fast det funkar. Kroppsspråk och vevande tar hand om resten.

Ikväll, hemma i Stockholm, skall jag berätta om gårdagens bravader och förhoppningsvis lägga upp bilder i gamla inlägg. Om en halvtimme kliver jag på planet hem igen och där finns många som jag längtar efter. Svårt att åka härifrån är det ändå.