Etiketter

, , , ,

… och så kom Kevin och lyste upp vår franska trädgård. Steg för steg blir nakna elsladdar anslutna till lampor,


trädgårdsdjungel förvandlas till smycke och nu är det äntligen dags för köket att komma ordentligt på plats. Diskmaskinen skall vändas rätt, ugnarna vändas och överskåpen, som sitter alldeles för högt upp för oss som inte når så många imponerande meter över havet, skall plockas ner. Bänkskivor av granit skall också på plats och när snickare Loubet är tillbaka från sin semester får kommande gäster ett eget handfat att tvätta händerna i efter toalettbesöken.

På onsdag har vi varit nöjda ägare till vårt franska viste i fem månader och hantverkarna fortsätter att imponera med både sin yrkesskicklighet och sina snabba leveranser. Kevin har fått elinstallationerna utförda på utsatt tid och inom budget och travertingolvet på entréplan skall nu få komma på plats – det senare ett jättejobb med de närmare 70 kvadratmeter som skall läggas. Inget vi fixar själva på en kaffekvart, precis. Fem månader är dessutom totalt sett inte så lång tid och vi har ändå fått ganska mycket gjort.

Jag glömmer lätt det i min iver att få allt gjort med en gång. Att en del saker tar lite längre tid får därför ersätta den eftertänksamhet jag har så svårt att få till, trots att jag vid tidigare renoveringar av det hus vi lämnade i våras blivit varse att beslut som hetsas fram sällan innebär att resultatet blir så där fantastiskt bra som jag i mitt huvud föreställt mig. Kompromisser blir sällan något annat än just kompromisser.

På åtminstone en punkt skiljer sig ett köp av fransk bostad med behov av lite småfix inte från motsvarande åtagande på hemmaplan; det blir dyrare än vad man tänkt sig! De pengar som avsattes för renoveringarna försvinner i rask takt, eftersom vi förstås inte räknat med vare sig trasiga hängrännor i keramik eller fönster som blir väldigt tuffa att få ordning på, eftersom de är gamla och har  fantastiskt vackert, handblåst men ack så tunt glas, som enligt Loubet kommer att spricka om vi ger oss på att skrapa bort det gamla kittet kring spröjsen.

Alla på gatan har bytt sina fönster, påpekar Loubet och snabb titt ut mot andra sidan gatan bekräftar vad han säger: moderna fönster med dubbelglas bråkar med de gamla 1800-talsfasaderna och inte ser det så särskilt respektfullt ut. Vi får fundera ett tag till. Förhoppningsvis håller de under tiden som vi funderar och på övervåningen är ju bytet ändå redan ett faktum.