Taggar

, , , ,

Jag undrar, jag, om vintern hade tänkt att den skulle trakassera våren så mycket att den ger upp fullständigt?

Det snöar. Nämligen.

Igen.

Det är många minusgrader och på vändplanen utanför jobbet är det såpahalt på de ställen som inte lyckats göra sig fria från de stenhårda, skitiga snöhögar som parkerat sig där personalens bilar annars brukar stå.

Utanför hundens dagis breder inlandsis ut sig. Tundra. Glaciärer.

Jag vill inte.

Det hjälper inte att solen gassat i flera dagar, för nu lägger sig snön igen. Ovanpå tundran.

Jag gör som jag brukar en stund varje kväll – tittar på TV med datorn i knäet. Ingetdera mediet har min fulla uppmärksamhet, så det krävs något spektakulärt för att blicken skall fokusera på bara det ena av de två medierna.

Ovanför äppleskärmen fångas ett halvt öga av bilder på trafikkaos i snöoväder och det har jag ju vant mig vid för länge sedan. Men så börjar jag lyssna, hör franska, ser Eiffeltornet bakom snödimmorna.

DET anser jag är att gå över gränsen, så jag fräser stick och brinn till TV-skärmen, muttrar att det är en sak att det snöar här, men i Paris? I mars?

Skrocka nu inte och säg att, kära du, det händer titt som tätt, för jag vill låtsas att det i landet med det vackra språket aldrig snöar i mars, annat än på bergstoppar. Glaciärer, svartis och snöstormar månader i sträck tar ut sin rätt och nu tänker jag göra som strutsen och stoppa huvudet i sanden – förlåt, i snön – och inte dra upp det igen förrän blomstertidsvisan tränger igenom tundran och når mina nergrävda strutsöron.

À bientôt, således, när snöhåvetet fattat att det inte är välkommet längre. Tills dess tänker jag sura. Nämligen.