… har jag inte haft på mycket, mycket länge. Man har liksom inte det när man är skolmänscha. Det är som allra mest intensivt just då och jag brukar vara ganska slut de sista dagarna i maj. Jag brukar titta på träden som hastigast när jag susar förbi dem på väg till eller från jobbet och varje år tänker jag att det är bra synd att jag aldrig riktigt har tid att bli hänryckt mer än korta stunder denna tid på året.

I år blir det annorlunda. I år lämnar jag ifrån mig mina arbetsuppgifter och har plötsligt tid. Tid att upptäcka våren på promenader med hunden. Tid att ta en lunch på stan med favoriter jag annars inte hinner träffa så ofta som jag skulle önska. Tid att åka till Murviel i tio härliga dagar. Tid att fundera över vad jag skall göra härnäst.

Just nu vet jag inte vilken jobbdörr jag kliver in genom i höst, om ens någon alls. Jag har lite tid på mig att fundera och det känns bra, fast lite märkligt. Jag har alltid jobbat. Mycket. Och för det mesta tyckt om det. Men nu är det pausläge och jag skall fundera. Frankrike på heltid ett tag? Eller ett nytt jobb här hemma?

I alla händelser skall inga fler beslut fattas de närmaste veckorna. Jag skall låta tankarna löpa fritt, åka till murvelhuset 18 maj och inspektera takarbetena och tanka må-bra-vibbar.

I tio dagar.

I maj!

Bara den grejen.

Jag har inte varit ledig i maj sedan 1994, då lilla S var en partiellt skallig, fruktansvärt söt 6 månader gammal bundle of joy. Massor med tid fanns då också för bedårande E under hans sista år som dagispojke och älskade J, förnumstig och duktig skolflicka med blont hårsvall  i det färgglada ponnyland hon skapat åt sig och sina vänner.

Nu är de vuxna alla tre och tid med dem är alltid en ynnest. På lördag blir det Svalöv och stora lilla S på scenen i Ruben Pottas eländiga salonger, en pjäs av Staffan Göthe. Det får bli inledningen på det som jag har bestämt skall bli en helt speciell maj månad, för det kanske dröjer innan jag får en sådan maj nästa gång.