Taggar

, , , , , ,

Det är väldigt mycket vinter nu. Jag tycker mig komma ihåg att den har en tendens att bete sig på det här viset; alltså att den sätter igång att toksnöa lagom till att jag vill börja leta vårtecken. Jag ser framför mig hur jag klafsar omkring i gammal snö fortfarande i sen mars. Ser hur jag desperat försöker hålla kalendern fri för en aldrig så liten tripp till Murviel men inte lyckas.

Jobbet är intensivt men också vansinnigt tillfredsställande. Åtminstone nu. Idéer bollas i en strid ström, det ena efter det andra faller på plats och jag får vara med om ett utvecklingsarbete på hög nivå. Precis som jag vill ha det – dynamiskt, tillåtande, tillitsfullt, massor att göra men ändå för det mesta överblickbart. Mitt riktiga jobbjag har återvänt och det känns hemtamt.

Av så många anledningar är den där vardagen viktig. Att den fungerar och att jag trivs med den. Det blir lättare att hantera det jag inte styr över, när det på jobbet finns uppgifter på en lista som snällt låter sig avprickas. Jag kan slå igen locket på min dator, släcka lampan på kontoret och nöjd traska hem när dagen är slut. Men av en fungerande jobbvardag följer med nödvändighet att jag måste längta. Efter att få sova ut på morgonen när helgen kommer. Efter att få äta frukost i lugn och ro. Efter att hinna umgås utan att somna ifrån i soffan om kvällen. Efter Murviel.

Fast i helgen kommer lite Languedoc till Stockholm, när mässan i Kista slår upp sina portar och bjuder in hugade spekulanter som, liksom jag och L för dryga två år sedan, tänker sig en framtida tillvaro som mer eller mindre permanenta klimatflyktingar.

Kistamässan

Klicka på bilden för att komma till mässans hemsida

Både Ewa från Franska hus och Karin från Hus i Languedoc kommer att vara där och jag måste förstås pipa förbi och säga hej. Bli lite uppdaterad om senaste languedocnytt och kanske få avståndet dit ner att krympa lite för en stund.

Vi planerar en tur förbi en Citroënhandlare också, för sanna frankofiler borde kanske köra franskt ändå? Tunnelbanan i vår lilla stad är tapetserad med bilder på ljusblåa fransoser på hjul, så till slut blir vi tvungna att undersöka saken lite närmare. Fast det är nere i murvelhuset den skall stå, isåfall. Tror inte att fransoser i plåt lämpar sig så väldigt bra för vårt ofranska klimat. De trivs nog bättre längre söderut. Sedan är frågan om bil skall köpas i Sverige och importeras till Frankrike, som flera av våra bygrannar gjort eller om det är bäst att köpa den på plats?

Nåväl, världsliga saker alltihop och galet skönt att vara avspänd nog att kunna släppa fram sådana trivialiteter medan fredagen lyckats övergå i lördag. Ska nog därmed även gå bra att tryna ljudligt när nattugglans – det vill säga mitt – öra till slut hittar sin plats på kudden.