Kära alla ni som växte upp med ändlösa vita vidder utanför husknuten, skidor lutade mot husväggen i väntan på nästa skidtur, lovikkavantar trädda över parkerade stavar medan apelsinen skalas, den varma chokladen dricks och prickig-korv-mackan smeker strupen; det var då, det. Barndomsidyll.

Har du, liksom jag, bosatt dig långt bort från de där vidderna men där vintern ändå obönhörligen bjuder på snö, då är det dags att vakna upp! Glöm vidderna, ät apelsinerna vid ditt köksbord och byt ut limpmackan med prickig korv mot något nyttigare för det här är vad du får:

Hos oss har hissen stått still i tre dagar. Det gjorde den förra vintern också, för det fastnar grus där de automatiska dörrarna löper. Grus som dras in från trottoaren utanför. Ny snö = halka = mer grus. Vi bor på sjätte våningen och får fin motion, som vi förmodligen bara mår bra av. Men ändå. Det är ju det jag alltid har sagt – stockholmssnö är inte kul. Nånsin. Så det så.

Jag vill till Murviel NU!

Grinig och vrång bloggare på kvällskvisten?
You bet ya!
Kom just in från kvällspromenad med hunden. Varken hund eller jag njöt av den, så nu tjurar vi båda i soffan bredvid varandra. Vi förstår varandra. Själsfränder.