Ovälkomna gäster kommer i alla former och storlekar. De som sätter sig på apelsinträd hanteras bryskt och bestämt men ändå utan alltför stora åthävor. Men för dem som klättrar över staket från ödetomter krävs män i blåa skjortor, grova kängor och fasta handslag.

Vi hämtade gendarmen idag.

Inte för att vi är rädda eller för att vi själva sett någon röra sig i trädgården. Det törs de nog inte när de ser att det är folk i murvelhuset. Men när vi kom förra lördagen upptäckte vi att någon vridit sönder veven till jalusin vid uteköket. Jalusin var dessutom öppen en liten bit, så antingen blev de störda eller också var de så våldsamma med vredet att det gick sönder med en gång.

Grannar har kliat sina hjässor tillsammans med oss och kommit med konstruktiva förslag på lösningar men tillslut tog vi hit en mycket hjälpsam fransk hantverkare, som vid åsynen av detta tillhåll på granntomten…

… föreslog omedelbar kontakt med gendarmen. För de vill säkert veta det, sa han. Så att de kan patrullera och hålla koll. Vi insåg att han nog hade rätt i det, så sagt och gjort; lagens långa arm tillkallades, vilken var på plats föredömligt snabbt.

Jaha, sa de, la maison secondaire; hur ofta är ni här? Var kommer ni ifrån? Kallt i Sverige, väl?

När de åkt härifrån,

… kändes allt tryggt och bra igen. Inte skulle jag vilja vara en squatter som ertappas av de båda myndiga gendarmerna – de är säkert lika stränga när det gäller, som de var trevliga och hjälpsamma mot oss in our hour of need.

Franskt byliv. Finfint på alla sätt och vis för en svensk tillfällig expatriot, som får behålla sina naiva glasögon framför de ljusblå ännu ett tag till!