Det är en söndag av det gamla nostalgiska slaget idag. Vi är lite trötta efter en fantastisk konsert med Lisa Simone (med den kända modern Nina) på Chateau Coujan igår kväll. Ägorna var fyllda till bredden, feststämningen total, trots några blixtar över bergen och en rejäl skur inledningsvis.

Några av oss vände upp och ner på plaststolarna och använde dem som paraplyer under den korta stund som skuren varade och sedan riggades scenen om och Lisa Simones pipa fyllde luftrummet.

Klicka på bilden för att lyssna!

När det var dags att vända hemåt ringlade sig lemmeltåget lång från festplatsen till parkeringen en bit bort. Bilarnas strålkastare syntes som ett pärlband framför oss, cikador och uppsluppet sorl fyllde sammetsnatten och bakom oss började food truck-folket att montera ner sina näringsställen.

Les Nuits kallas evenemanget som för sjuttonde året i rad fyller en sen julivecka med konserter, teater och annat kulturellt. De stora vingårdarna upplåter sina ägor och folket från byarna intill sluter upp i stora horder.

Idag är stämningen som sagt en annan, lika härlig men lugnare, mer kontemplativ. Efter några timmar på marknaden i St Chinian, for vi hem för att bada. Fast vädergudarna ville annorlunda…

Det var då jag greps av nostalgi. Den där rusningen innan himlen öppnar sig och kuddar och dukar måste räddas undan syndafloden. Barndomens regnsmatter på plåttak och dörrar stängda mot ovädret. Så kaffet fick följa med in och vi parkerade oss i varsin soffhörna, nordiskt inställda som våra hjärnor är på att nu får resten av dagen tillbringas inomhus. Mysigt och ombonat en liten stund men det hade ju en tendens att bli lite för varaktigt alla de där somrarna som jag tillbringat med vemodig blick ut genom rännilsblöta fönsterrutor.

Läge för ett blogginlägg, tänkte jag och tog fram äpplemaskinen! Som tuggade. Och tuggade. Sedan tuggade den lite till och jag hamrade irriterat på tangentbordet för att försöka ta mig ut i etern. Jag hann svära en harang eder innan jag insåg att inte bara min äpplemaskin köade för att komma åt lite bandbredd. De annars så badglada barnen på besök låg i varsitt rum med varsin skärm och la ut selfies, tittade på film och snapchattade med sina vänner. Sådant klarar inte vårt franska internet från SFR.

Nu är vi ju i södra Frankrike och visst häller regnet ner här också ibland, fastän området skryter med 300 soldagar om året och trots att det är högsommar och frustande varmt.

Men.

Jag hann bli irriterad över bristande bandbredd. Jag hann dricka en halv kopp kaffe och jag hann välja ut några bilder till inlägget. Sedan kom solen och bara minuter senare kom Elliot nerför trappan och undrade om det inte var dags för ett bad.

– Gå i förväg ni, tänkte jag förnöjt medan jag raskt utnyttjade läget som ensam surfare och plitade ner detta blogginlägg om just ingenting alls.