För två veckor sedan piskade iskallt regn blandat med snö på rutan och vi eldade i kaminen bakom stängda fönster och dörrar. Mellan sammanbitna läppar väste jag svavelosande förbannelser över sakernas meteorologiska tillstånd och förbannade de förfäder som valde att slå sig ner så långt norrut.

Plattnackar!

Idioter!

Vad tänkte de, egentligen?!?

Alldeles ofrånkomligt kröp sig längtan till murvelhuset på och jag började återigen på allvar fundera över en tidig pension. Väldigt mycket för tidig pension. Nästan tio år för tidig pension. För vem orkar med tröstlös kyla och en vår som aldrig kommer? Vem pallar vantar och varma jackor i april?

Men så plötsligt, lika oväntat som häftigt, kommer värmen. Naturen exploderar, liksom ett blodkärl i mitt pollenangripna öga och här sitter jag en lördagskväll i tidig maj med ett glas vin i glaset och tittar på när solen sjunker ner bakom grannens bergknalle.

Jag drar en långärmad T-shirt över mina bara armar och hämtar en kofta att ha i beredskap men jag fryser inte och jag stannar ute. L tittar på hockey och jag avslutar sjätte boken i en deckarserie av Nicci French.

Imorse åt vi frukost utomhus för första gången för säsongen och det går inte att beskriva hur gott kaffet smakade, hur snabbt L:s färskpressade juice rann ner i strupen eller hur länge en kan njuta av blaskor i skuggan av ett parasoll.

Hunden vet. Hon höll oss sällskap hela tiden, den älskliga lilla livsnjutaren.

Sedan vidtog arbete. Lustfyllt sådant i sol och en ljum vind. Jag fick tips om ett medel som skall hålla i sisådär tio år innan det är dags för nästa behandling.

SiOO:X, heter det.

Det kostar skjortan, så det är bäst att det levererar, annars kan det hända att jag blir besviken. Grannen kom och inspekterade och kom fram till att det skall bli spännande att se resultatet och att det uppskattas att vi testar, så slipper de göra eventuella misstag. Enligt uppgift skall träet efter några veckor bli vackert ljust silvergrått och med en silkeslen yta. Spänningen är naturligtvis olidlig. Bevis publiceras på en blogg nära dig om några veckor.

Mellan strykningarna måste en vänta några timmar. Det har jag ingenting emot. Passar mig tvärtom utmärkt. Att belöna sig efter sådant känns inte mer än rätt, så ädel dryck och ostbågar i solen fick det bli. Med utsikt över ett stilla hav och flera nyanser av blått.

Hunden har just följt med hussen in till hockeysoffan och jag gör mig redo för att vispa de sista strykningarna med altanpenseln för idag.

Sedan går jag kanske in till slut. Fåglarnas konsert sjunger på sista versen…

… och kanske ändå att jag tycker att det börjar bli aningens svalt. Fast det kan jag ta. Klockan är halvnio och solen skickar sina sista strålar mot grannens taknock.

Det skall månader av mörker, kyla, snöglopp och tröstlös vinter för att uppskatta en dag som den vi haft idag.

Magiskt. Ljuvligt. Och alldeles, alldeles underbart.